tisdag 29 april 2014

Roslund & Thunberg: Björndansen

Allt är inövat. Sekund för sekund. Varje rörelse på plats. Det kommer inte finnas ett enda vittne som kan återge vad som hände. Inte en enda polis kommer hitta spår som leder till gärningsmännen. Efteråt är det berusning och lättnad. En stor guldfiskskål fylld med pengar. 

Många år tidigare, tre bröder som svetsas samman medan familjen går sönder. En pappa som lär dem att alltid slå tillbaka, en mamma som vill bryta sig loss.


Björndansen är en roman om den mest hänsynslösa och samtidigt mest uppfinningsrika liga vi sett. Om bankrånarna som kom från ingenstans. Men också om en familj, om broderskärlek som är starkare än allt, om fäder och söner. Om verklighet som blir dikt. Leo, Felix och Vincent- du kommer aldrig att glömma dem.

Anders Roslund är den första halvan i den framgångsrika och prisbelönta författarduon Roslund & Hellström - dessförinnan redaktionschef på SVT där han startade Kulturnyheterna.
Stefan Thunberg är manusförfattare och ligger bland annat bakom biosuccéer som Hamilton och Jägarna 2. Han är också den fjärde brodern som inte deltog i den serie bankrån som Militärligan genomförde och som den här romanen är baserad på.

Björndansen är Roslund & Thunbergs första gemensamma bok.Utkommer 22 maj 2014.

Recension 2014-07-03
En berättelse fritt baserad på händelserna kring militärligan.

Stefan Thunberg är den fjärde brodern i familjen, han deltog inte i de nio bankrån som medlemmarna i militärligan genomförde. Bröderna Leo, Felix, Vincent 24-20-17 år gamla och barndomsvännen Jasper bryter sig in i en av försvarets vapendepåer och stjäl 221 automatvapen och 884 magasin. En stöld som inte skulle upptäckas förrän sex månader senare.

Så genomför ligan sitt första bankrån, så smart och snillrikt planerat. Polisen står handfallna. Det är Leo som är ledaren, hans förberedelser inför varje rån är inövade in i minsta detalj. Medlemmarna vet exakt i vilken sekund de ska agera. Tillgången till de stulna vapnen gör att rånen blir väldigt skrämmande.

Boken handlar om DÅ och NU. I DÅ kapitlen får man följa bröderna som barn, pappa Ivan lär i först hand Leo att slåss med knytnävar, att hålla samman familjen, klanen, att aldrig svika varandra eller ange varandra är ett löfte Leo får ge sin pappa. Pappans alkoholmissbruk och hetsiga humör gör att familjen håller på att gå sönder, mamman orkar snart inte längre och sönerna lever i en ständig skräck för vad som kan hända.

Boken handlar om militärligans uppgång och fall och om polisen John Broncks som inte slutar utreda, han vet att tillslut kommer de att lämna spår efter sig och åka fast.

Boken är ett mästerverk i sin genre, proffsigt lotsas man som läsare genom DÅ och NU kapitlen. Leo, Felix och Vincent som barn och vuxna, broderskärleken löper som en röd tråd genom hela boken.

596 sidor blir en riktig bladvändare. Jag blir förvånad om den inte blir nominerad till Deckarakademiens pris 2014, kanske till och med en vinnare!

Monica / Vängåvans pensionerade kulturtant.

Jordahl, Anneli: Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona

Mona reser från en liten ort i Dalarna till Östersund, som i hennes huvud påminner om New York. Allt känns vidunderligt stort och staden är fylld av konditorier, biografer, danspalats och stiliga militärer. Det svänger i hela kroppen.

Året är 1959 och hon har fått en tjänst som hembiträde hos ett ungt par med en liten dotter. Britt arbetar på kontor och Ove spelar i ett jazzband. De inviger Mona i musikens värld och tar med henne på dansbanor där hon får paradplatsen, längst fram vid scenens kortsida. Den blyge gitar­risten i Oves band försvarar henne i nattvimlet där kvinnornas kroppar ses som allmän manlig egendom. Hon faller.

Många år senare försöker mor och dotter reda ut vad som hände de där ungdomsåren. Ett stort mörker. Det är ju så skönt att få glömma.

Anneli Jordahl har skrivit en roman om en tid fylld av framtidstro. Men samtidigt färgades tillvaron av klasskill­nader och förutbestämda möjligheter. P-piller fanns ännu inte, abort var förbjudet och hederskulturen slog hårt mot ensamstående tonårsmödrar.




Recension, Monica Gullman
Det är 1959 och Mona kommer från landet till ”Storstan Östersund”, hon har fått jobb som hembiträde hos en familj med en liten dotter. Mona är 17 år och drömmer om att få gå på dans och träffa killar. Livet i familjen blir inte som hon tänkt sig, barnet, Katrin, är ofta sjuk och hon blir sittandes hemma i lägenheten, hon har inte ens eget rum utan får sova på soffan i vardagsrummet.
Mona hittar så småningom ett konditori dit hon går med Katrin för att dricka kaffe och äta en bulle, konditoriet har en jukebox, hon har ont om pengar men spelar när hon kan. Elvis är jättepopulär men hon vill lyssna på Harry Belafonte och Connie Francis.
Hon träffar Marta som jobbar på konditoriet, äntligen får hon en vän och äntligen ska hon få gå på dans. Hon träffar Harold som spelar med ett band och hon blir kär… 
Anneli Jordahls nya bok handlar om klassskillnader. En tid när musiken drabbar de unga. Man vill dansa, roa sig och vara fri, bryta upp från sina föräldrar, leva sina egna liv. Men det var också innan p-piller fanns, abort var förbjudet och skammen att bli med barn slog hårt mot de unga kvinnor som blev ensamstående tonårsmödrar. 
Anneli Jordahl är författare och litteraturkritiker. Hon har skrivit flera uppmärksammade fackböcker bland annat boken, ”Klass – är du fin nog”, (2003.) 
Boken är mycket välskriven, Anneli Jordahl har på ett klart och träffande sätt beskrivit hur det var att vara ung på femtiotalet, Jag tror att många 40-talister känner igen sig när man läser boken. 
Jag ger boken betyg 4/5.

Monica / Vängåvans pensionerade kulturtant

För beställning se: www.vangavan.se

fredag 25 april 2014

Plura: Grilla för kärlekens skull


I Grilla för kärlekens skull har artisten, författ­aren, levnadskonst­nären och tv-kocken Plura samlat sina bästa glödheta grillrecept. Här finns allt gott man kan tänka sig, och mer än det: drinkarna som man behöver när alla väntar på att maten ska bli klar.

"Alla grillar, på allt från små engångsgrillar till stora gasolgrillar på hjul som förser ett helt kompani med blodiga biffar och tillbehör. Jag har under årens lopp samlat på mig en del kunskap i ämnet, samt en hel del recept. Allt från grillspett med kyckling­hjärtan, fantastiskt goda, jag lovar, för att inte tala om en tjock skiva hängmörad högrev som grillats till perfektion och efter att ha fått vila en stund skärs upp i rosa skivor framför gästerna. Innan vi serverar högreven har några förkokta bläckfisk­armar fått dansa på gallret, ringlats med chiliolja, beströtts med koriander och burits till bordet i triumf, allt medan vinflaskorna bugar djupt och salt- och peppar­kvarnarna står i givakt.

För det är ju festligt att grilla och det smakar ju så gott, det är därför vi älskar detta sätt att laga mat
."

Plura porträtterad av konstnären Tommy Tallstig

Plura är Plura med det svenska folket. Efter alla år med Eldkvarn har han börjat en ny bana som författare och tv-personlighet. Och konstnär, krogrecensent, bloggare med mera, med mera. Han har varit gäst hos oss för något år sedan. Han kanske kommer tillbaka?

Ulf Adelsohn: Med liv och lust

Min ambition har varit att beskriva det politiska klimatet och utvecklingen från det att jag för 50 år sedan engagerade mig politiskt fram till idag.

Almstriden, hur Münchenbryggeriet bevarades och den politiska revolt som räddade huvudstaden från att bli en tummelplats för jättelika trafikkaruseller. Jag berättar hur jag uppfattande Olof Palme som motståndare i det dagliga politiska arbetet i riksdagen.

Utan krusiduller beskriver jag tumultet när jag blev partiledare och varför jag avgick samt spelet bakom kulisserna när Thorbjörn Fälldins andra regering sprack.

Trots en del tuffa motgångar, har jag haft ett spännande och omväxlande liv, ofta i offentlig belysning. Med liv och lust, vänskap och glädje har jag levt det här livet - mina tio otroligt fina år som landshövding i Stockholm var kanske de bästa. Och jag berättar också vad jag tycker om de Nya Moderaterna.


Ulf Adelsohn, född 1941, politiker, ordförande i Moderata samlingspartiet 1981–86, kommunikationsminister 1979–81, riksdagsledamot 1982–88. Adelsohn var under sin studietid ordförande i Konservativa studentförbundet 1966–68. Efter anställningar vid bl.a. Saco verkade han 1973–79 som borgarråd i Stockholm, från 1976 finansborgarråd. Hösten 1981 valdes Adelsohn till ordförande i Moderata samlingspartiet. Vid 1982 års val nådde partiet sin högsta röstandel sedan 1928 (23,6 %); socialdemokraterna återtog trots detta regeringsmakten. Då de behöll denna även över valet 1985 och moderaterna fick vidkännas förluster beslöt Adelsohn 1986 att lämna partiledarskapet.

Som politiker var Adelsohn en skicklig talare inriktad på resultat och samarbete. Han utgav 1987 boken Partiledare: Dagbok 1981–86. Åren 1991–2001 var Adelsohn landshövding i Stockholms län.

Lasse Berg: Ut ur Kalahari

Ut ur Kalahari, drömmen om det goda livet är Lasse Bergs tredje och avslutande del av de uppmärksammade och storsäljande Kalahariböckerna om människans evolution och historia.

Över hela världen har människan fått nya drömmar om det goda livet. Det gäller såväl Seouls trendigaste tonåringar som en kvinna i en isolerad afrikansk ökenbosättning. Människan lever längre, är mer välnärd, mindre fattig, upplever mer fred och mer demokrati än någonsin under de senaste tiotusen åren. Hon är ständigt uppkopplad och samtidigt kanske ensammare än på sex miljoner år. Vad gör det nya livet med vår inre, uråldriga natur? Och vilka är drivkrafterna bakom denna explosiva utveckling?

I Gryning över Kalahari undersökte Lasse Berg de senaste sex miljoner åren av våra förfäders historia. I den Augustnominerade Skymningssång över Kalahari skildrades den revolution av vårt sätt att leva som ägde rum för tiotusen åren sedan. Den här gången zoomar han in på utvecklingen i världen de senaste femtio åren. Vi får följa honom tillbaka till länder i Asien och Afrika där han tidigare bott, på återbesök i byar, städer och hos människor han skildrat ända sedan 60-talet. Det han ser är en sällan skildrad men genomgripande omläggning av vår livsföring på bara några årtionden.

Lasse Berg är gäst på Bokens Afton den 16 oktober 2014.

torsdag 24 april 2014

Magnus Dahlström: Psykodrama

I en tillfällig lokal har en terapeut sin mottagning. Det är en lägenhet där flygplanen syns genom fönstret, barn ibland hörs från innergården. Terapeuten tar emot en patient. De sitter mitt emot varandra. Sin väska placerar kvinnan på golvet bredvid stolen. Hon berättar om branden, det lilla hon minns. En morgonrock. Trädgården utanför huset. Att hon såg någon bland träden.

Psykodrama fångar det gastkramande i ordens makt. För att ett samtal ska kunna äga rum krävs minst två personer. Men sen, hur samtalar man - vad berättar samtalet egentligen?

Recensioner
Magnus Dahlström vrider om huvudet på läsaren så många varv och så hårt att man helt tappar luften, kastar en fram och tillbaka mellan olika alternativa förklaringar, manipulerar en att byta fot så ofta att läsandet blir rena steppdansen. Nu låter det kanske som att det är något slags febrig intellektuell papperskonstruktion det hela, men så är inte fallet. Tvärtom ett isande kallt existentiellt drama, lika djupborrande som skrämmande trovärdigt.
/Fabian Kastner, Svenska Dagbladet

Läs Jesper Högströms recension i DN, klicka här.

Josefine Klougart: En av oss sover

En ung kvinna återvänder till föräldrahemmet på den danska landsbygden för att vara nära sin svårt sjuka mor. Bakom sig i Köpenhamn lämnar hon två män: den senaste, som redan är en annans. Och så den hon kallar sin avlidne man, fast han i själva verket är alldeles livs levande - den stora kärleken, den som aldrig skulle ta slut. I barndomens landskap söker hon ett sätt att försonas med det hon är på väg att mista och med det som redan gått förlorat.

En av oss sover är en roman om att för första gången stå inför obegripligheten i att mammor kan dö och kärlek gå över. Det är en berättelse om närhet och avstånd, om innebörden av ett hem, och om att med språket nagla fast upplevelsen av världen.


Nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2013.








"Så enkelt är det alltså också.
Att man kan ligga stilla tillsammans och vara någon annanstans, ensam.
Ja, säger min mor, hon har vaknat med ett ryck.
Var har du varit, tänker jag, vad var det du behövde göra färdigt.
Kan du inte sova, frågar hon och vänder sig om i sängen.
Jag tänker: vad gör jag här, i mina föräldrars säng. Jag är alldeles för gammal för att ligga här; det har jag alltid varit."

Recensioner
Josefine Klougart är kanske den starkaste unga författare vi har överhuvudtaget … en av årets bästa romaner.
/Berlingske Tidende

Läs Matilda Gustavssons recension i DN, klicka här.

Tina Nordström: Tinas recept för unga kockar

Impa på de vuxna med kökets moderätt nummer ett: pulled pork. Laga godaste pizzan eller hamburgaren tillsammans med kompisarna. Gör en supersmarrig nutellamousse eller en rocky road glasstårta till efterrätt.

Med hjälp av Tinas kockskola kommer du snart att hacka lök och blanda dressing som om du aldrig har gjort annat, för att inte tala om hur alla tips och goda råd boken igenom kommer att hjälpa dig med matlagningen.

Här känns Tinas närhet på varje rad - med en stor portion humor och ett gott skratt guidar hon dig rätt i köket. Och allt smakar förstås jättegott!!

Torgny Lindgren: Klingsor

Hur han än vände och vred på glaset inför sina glupska ögon stod det snett och lutande. Det lutade mycket kraftigt, än hit, än dit. Att stå rakt upp som ett anständigt glas förmådde det inte. Glaset hade helt enkelt rätat på sig.

Men eftersom det stod på en stubbe som varit sågad mot alla regler och i strid med alla anvisningar från skogsbolagen hade det blivit rakt upptill, snett nedtill. Med sin överdel hade det siktat mot stjärnorna, med sin bas hade det varit bundet vid jorden och slav under tyngdkraften.

Och med ens stod det klart för honom att den döda materien inte är död.

Det var i den stunden han blev konstnär.

Glaset hade levat sitt liv, det hade insett sin snedhet och sin lutande belägenhet och beslutat sig för det stolta upprättståendet. Utan att riktigt förstå konsekvenserna. Om glaset haft ett namn hade det hetat Klingsor.

Han hade själv formulerat sitt mål: att med måleriets kirurgi öppna föremålen och visa deras inre liv.

Det är ju vad all konst i grunden syftar till. Och aldrig förmår.

Klingsor utvecklades aldrig som konstnär. Han blev inte bättre, han blev inte sämre. Samtidigt var detta hans storhet, genom att aldrig svika sig själv förblev han medelmåttig och grandios, hur djupt man än borrar i den svenska konstens historia finner man alltid nere i de väldigaste djupen Klingsor.

Det anstår oss inte att göra Klingsor mindre än han var.



Klingsor är en roman om skapandets villkor. Med det gripande porträttet av konstnären Klingsor visar Torgny Lindgren återigen att han tillhör våra allra största berättare.

Torgny Lindgren föddes 1938 i Raggsjö i Västerbotten. Under 70-talet flyttade han till Vimmerby i Småland, där han arbetade som lärare. Idag bor han i Tjärstads prästgård utanför Rimforsa i Östergötland.

Han debuterade som poet 1965 med Plåtsax, hjärtats instrument, men fick sitt stora genombrott med romanen Ormens väg på hälleberget (1982), som filmades av Bo Widerberg, 1986.

Torgny Lindgren hör sedan årtionden till de främsta i vår litteratur och har mottagit en rad litterära utmärkelser för sitt författarskap. Han har skrivit såväl lyrik som romaner, noveller och radiodramatik, och hans skildringar från uppväxtens Västerbotten är moderna klassiker; Ormens väg på hälleberget och senare romantriptyken Hummelhonung, Pölsan och Dorés Bibel. År 2007 utkom Norrlands Akvavit och hösten 2010 Minnen.

År 1990 utnämndes Torgny Lindgren till filosofie hedersdoktor vid Linköpings universitet och 1991 invaldes han till stol nr 9 i Svenska Akademien. Hans böcker har översatts till över trettio språk och han är en av Sveriges internationellt mest framgångsrika författare.

Utmärkelser: 
Litteraturfrämjandets stora romanpris (Ormens väg på hälleberget), 1983
Aniarapriset (Merabs skönhet), 1984
Esseltes litterära pris (Bat Seba), 1984
Övralidspriset 1989
Augustpriset (Hummelhonung), 1995
Gerard Bonniers pris, 1999
Selma Lagerlöfs litteraturpris, 2000
Sveriges Radios Romanpris (Pölsan), 2003
Samfundet De Nios stora pris 2004
Sveriges radios novellpris för Huset, 2004
Piratenpriset, 2009

Recensioner
"Torgny Lindgren om konst, arbete och konsten att arbeta", läs Andreas Ekströms möte med författaren här.

Svenarne Jansson har läst Klingsor

Under en tid har jag läst / lyssnat på Torgny Lindgrens Klingsor. Och under ungefär samma tid har författaren framträtt i olika tv-program och tålmodigt besvarat i stort sett samma frågor. Vänligt har han berättat om konstnären Klingsor och hans gärning och liv. Alltid med en glimt i ögat som får oss att förstå att saker och ting inte är det de synes vara. Men inte minst om det famösa Glaset som återfanns på en snedsågad stubbe i en skog, där det stått i decennier och saktat erhållit sin förmåga att stå rakt. Småningom återfunnet och hemtaget, och placerat på rakt underlag lutar det emellertid betänkligt eftersom det under åren anpassat sig efter den snedsågade stubben. Och taget ur sitt sammanhang är glaset ohjälpligt snett. En märklighet som nog bara kan inträffa i Västerbotten …

Nåväl – konstnären Klingsor lär sig konstens grundprinciper och utvecklingsmöjligheter per korrespondens via kurserna Teckning 1-2, och sedermera Målning 1-2. Detta är en process som tar runt fyra år. Hans tålmodiga lärarinna är Fanny, som rättar och kommenterar hans insända uppgifter i kursbreven. Henne etablerar han en god kontakt med och kommer i förlängningen att gifta sig med.
Han reser till Paris och rör sig där obemärkt och i utkanten runt de kända konstskolorna och målar ständigt samma motiv – tingen. Kannan, grötfatet, bunken - alla de döda ting som i hans avbildningar får ett skimrande liv eftersom konstnärens grundfilosofi är att de döda tingen inte är döda. I deras inre fångas rörelser och liv med hjälp av färgerna och deras egenskaper. Hans självuppfattning är i stort sett utan gräns, men har ändå rötterna i den västerbottniska kulturen och traditionen. Inte minst gäller det kosten. Maten – som resurs, nödvändighet och njutning.

En utställning kommer till stånd – den skildras närmast filmiskt, och jag har ingen anledning att prata sönder den för de som vill bekanta sig med boken och historien.

Det gäller även berättelsens upplösning och slut.

Boken har lästs in av författaren – den kan nog närmast benämnas som teater i det lilla formatet. Det har varit ett stort nöje att lyssna …

I mitt köksskåp tittar jag misstänksamt över raden av mina glas.  Det som står där, längst bak och sällan blir framtaget. Lutar det inte en aning …

/Svenarne Jansson



        


tisdag 22 april 2014

Yahya Hassan: Dikter

Yahya Hassan debuterar med en självbetitlad diktsamling om en uppväxt präglad av våld, svek och kriminalitet. Det är en modig och explosiv bok som slagit kritikerna och läsarna med häpnad. Den har kallats en absolut nödvändig beskrivning av ett Danmark av idag - och är därmed på många sätt en beskrivning av dagens Sverige.

Ett samhälle skildrat inifrån, aldrig skönmålande och aldrig insmickrande. En familj skildrad inifrån, från en ung mans nollpunkt. Boken har slagit alla försäljningsrekord för en debutdiktsamling och själv har han sagt i en intervju med svensk tv: "Det spelar ingen som helst roll om dagordningen sätts från höger eller vänster, från Gud eller Satan. Det handlar om litteratur, om poesi. Jag ser helst att litteraturen och poesin är fri från diverse konventioner."


Yahya Hassan, född 1995, är en dansk-palestinsk poet. Hans debutdiktsamling fck goda recensioner när den gavs ut på danska och sålde i ovanligt stora upplagor. Normalt trycks en diktdebut i Danmark i runt 700 exemplar, att jämföra med Hassans 11 000, ett antal som tog slut samma dag som de släpptes. Nu har hans dikter översatts till svenska. Diktsamlingen, som till stor del är självbiografisk, har väckt stor debatt.

Recensioner
"Han går in i schablonerna, skriver sig själv som en empatilös rånare och våldsman från förorten, bjuder läsaren på en bild som bekräftar dennes värld. Men precis som hos Sonja Åkesson visar sig schablonerna otillräckliga, dumma och sköra. Något i dem spricker, förskjuts, avslöjar dem. Det är därför boken blir så stark - Hassans vrede är som Akilles, den brinner, kan liksom inte bäras av de på förhand givna sanningarna om kriminella tonåringar från förorten. Och det verkligt fina är att Hassan inte ger oss nya alternativa sanningar."
/Sydsvenskan

Åsa Larsson i Paris


Åsa Larsson reser till Paris för att prata om sin bok.


Författarresa del 1.
Jag planerar noga. På tisdagskvällen äter vi middag med vänner i Mariefred. Min väska är packad. Min tanke är att jag ska sova i Stockholm hos fjällräven för att åka till Arlanda på onsdag morgon. Väl framme i Stockholm sent på kvällen upptäcker jag att jag glömt handväskan i vännernas hall (med plånbok och pass och resehandlingar och dator). Sätter mig i en taxi och åker tillbaka till Mariefred. Vännerna levererar handväskan till mitt hem. Jag är tillbaka på ruta ett. Trött och arg innan jobbresan ens börjat.
Leo vaknar till: "Erkänn att du älskar mig så mycket att du bara inte kan åka hemifrån", mumlar han.


Författarresa del 2. 
Onsdag. 
Författarinnan vaknar med förskräcklig huvudvärk.
– Jag vill inte äta frukost, förkunnar hon. Inte heller dricka kaffe.
– Nu är det illa, viskar delpersonligheterna till varandra. Och vem skall nu ta hand om oss?
De kryper ner i hennes fickor, där trasslar de nervöst omkring och författarinnan smäller irriterat på fickornas utsidor. Men de förmår inte stilla sig. En Skrutta biter en Skvätta och någon namnlös liten gråter i sin tass.
Författarinnan släpar ilsket väskan upp och ner på bussar och tåg. Försöker läsa, men bokstäverna dansar och hon mår illa.
På centralen möter hon av en händelse en bekant.
– Paris minsann, säger han. Men kanske vill författarinnan dricka en kopp kaffe innan hon flyger sin väg. Jag bjuder.
Författarinnan öppnar munnen för att säga att hon inte har tid, inte alls, men ur fickan kommer ett:
– Ja tack!
Så dricker hon ändå en kaffetår. Och mår en smula bättre. Och bekantingen får henne att skratta. I fickorna är det plötsligt stilla.


Författarresa del 3
Onsdag eftermiddag.
Jaha Paris, tänker författarinnan håglöst och ser ut genom taxifönstret. Det är som i visorna. Det är tjusiga byggnader. Det är unga män som ivrigt pratar med unga kvinnor i gathörnen. Det är vår och sol och blommande träd. Därtill boutiquer med q.
Svansen släpar i gatan när en nätt fröken från Förlaget hämtar henne från hotellet.
På Förlaget hänger ett stort fotografi på författarinnan på väggen.
– Se där, fru Författarinna säger nätta fröken. Ni är ÖVERALLT.
– Nå knappast överallt, säger författarinnan lågt så att bara delpersonligheterna hör. Bara här på Förlagets vägg. Varför talar de så till mig? Som om jag skulle vilja vara ÖVERALLT.
– Ibland vill hon det, viskar det från fickan, men då nyper författarinnan delpersonligheterna genom ficktyget så de gnyr.
Författarinnan gör intervjuer och nätta fröken klappar artigt sina händer, men författarinnan tänker dystert att inget är på riktigt och att svansen har blivit smutsig. Hon hälsar på alla Förlagets herrar och nätta fröknar och en del av dem är så strålande att det lyser rakt genom ficktyget och delpersonligheterna slår tassarna för ögonen.
Men Förläggaren är en lång kvinna med hår som en borste och pepparkornsögon. Hon röker franska cigaretter och hostar och skrattar om vartannat.
– Min kära författarinna, säger hon och slår armarna om författarinnan. Nu skall vi äta middag.
Så gör de det. Och restaurangen är så ytterligt fransk. Ägaren skall gifta sig nästa dag, bruden är där och är så nervös och lycklig och alla kysser varandra och författarinnan röker cigaretter och glömmer att svansen är lortig.
Men på hotellrummet väntar ensamheten. Delpersonligheternas morrhår börjar darra. Nu vill de genast åka hem.
– Nej, säger författarinnan. Detta måste man uthärda. När dagarna är fulla av nya bekantskaper och man inför främlingar har svängt sin svans och alla har applåderat. Då finns ingen vila i den plötsliga tystnaden. Då blir den ekande tom och ödslig. Har man för mycket applåder i öronen tar det tid innan tystnaden åter blir ens vän. Man gör vad man måste, en sak i taget. Sedan sover man. Och nästa morgon är det en natt mindre kvar tills man får åka hem.


Författarresa del 4  
På torsdag morgon äter Författarinnan frukost med bokhandlare. Det kommer inte så många. Faktiskt bara två. Författarinnan drar upp läpparna och skrattar med sina små tänder. Hon svänger på svansen och häller upp påtår. Men i smyg stirrar hon hatiskt på alla oanvända assietter och koppar. Förläggaren skrattar och röker och hostar. Hon är vid gott mod.
– Min kära Författarinna, säger hon efteråt, som om hon kunde läsa tankar. Det tar tid. Men era böcker är magiska och ert författarskap kommer att bli stort. Jag är säker på detta.
Nå. Kanske händer det aldrig, tänker författarinnan. Men det tar tid, min tid. Det är sant. Och jag plågas av att speglas i min egen obetydlighet. Står det inte i Predikaren att ”ingen ände är på det myckna bokskrivandet och för mycket läsande gör kroppen trött”. Alla är trötta och ingen tycks orka med ännu en författarinna.
– Men du sa ju, säger en av delpersonligheterna som i smyg har krupit in i Författarinnans mössa, du sa att du inte vill vara ÖVERALLT.
– Så sa jag, mumlar författarinnan. Men detta är de stegrade förväntningarnas förbannelse: Först tänker man: ”Om jag bara blir utgiven blir jag lycklig.” Sedan tänker man: ”Om bara jag kan betala min elräkning med vad jag tjänar på romanerna blir jag lycklig”. Om en stund tänker man: ”Om jag blott finns ÖVERALLT I PARIS...”
Lite senare gör Författarinnan intervjuer. En Fröken Journalist är synnerligen trevlig och mörklockig och en tvättäkta Parisiska. Författarinnan glömmer tiden och dricker kaffe.
– Ska ni till bokmässan i Lyon? frågar Fröken Journalist.
– Det ska jag, svarar Författarinnan och betraktar dystert sin dammiga svans.
Men sedan erinrar hon sig att hon i sin ungdom läste böcker av en författare från just Lyon. Hon frågar om Fröken Journalist har läst dem.
– Det har jag, svarar Fröken Journalist. Vet ni, på lördag fyller jag år. Om Författarinnan har en stund över önskar jag promenera till just den del av staden där dessa böcker utspelar sig. Skulle ni vilja det? Promenera med mig?
– Ja, svarar Författarinnan. Men kanske kommer ni att vara mycket upptagen. Jag lovar att inte bli besviken om… Men visst vill jag!
– Då säger vi så. Jag kommer till ert scenframträdande på lördag. Kanske kan de släppa iväg er en stund.
Fröken Journalist lämnar tillbaka en av delpersonligheterna som under samtalet lämnat sitt gömställe under Författarinnans kjol och klättrat upp för Fröken Journalists ben och satt sig i hennes knä. Fröken Journalist reser sig upp och tar adjö. Författarinnan tar emot delpersonligheten och kysser adjö på kind utan att känna sig det allra minsta besvärad.
– Vad hon var rasande trevlig, viskar en av delpersonligheterna. Skall vi promenera med henne?
– Hon var nog bara artig, säger Författarinnan. Det var vackert sagt, men hon kommer att träffa så många bekanta på Den Stora Bokmässan.
– Jag tror inte att hon var bara artig, viskar delpersonligheten. Det var något med hennes doft. Den påminde om Er, Författarinnan. Fast hon var parisiska och allt.

Författarresan del 5
På torsdagkvällen blir författarinnan intervjuad på scen av en professor från Sorbonne. Delpersonligheterna klättrar först nervöst omkring innanför hennes kläder. Men han är en utomordentlig professor, duktig och påläst och därtill vänlig. Författarinnan känner snart att hennes klänning inte alls är för stor utan passar lagom. Stämningen blir uppsluppen. Blickar och skratt, även allvarsord flyger som duvor i salen. Delpersonligheterna kryper fram ur hennes ärmar. De smäller med sina tassar på de tunna benen och ger upp små hesa skratt. Efteråt önskar alla i publiken tala med författarinnan och när hon efter mat och mingel trippar hem har hon blivit bjuden att låna lägenhet i Paris och uppvaktad på allehanda vis.
Hon hälsar portiern på franska och märker inte ensamheten på hotellrummet. Hon glömmer att när ensamheten får gömma sig i skuggorna, blir det lätt så att en Författarinna börjar svänga sin svans framför spegeln.
– Kanske borde du borsta svansen och be din aftonbön, föreslår delpersonligheterna.
Men Författarinnan sveper med svansen och granskar sig själv från olika håll i den blanka ytan.
– Minns ni Spanien? frågar hon delpersonligheterna som nu drar sig undan och betraktar henne avvaktande bortifrån byrån. I Spanien är det så många journalister att vi måste hålla PRESSKONFERENS.
Och sedan går hon igenom kvällen. Vem som sagt si och vem som sagt så. Och hon frågar delpersonligheterna:
– Tyckte ni att det var roligt som jag sade? Att det var klokt svarat?
Delpersonligheterna försöker stoppa svansarna i öronen, men Författarinnan ger sig inte förrän de svarat ja.
När hon somnat klättrar delpersonligheterna upp på hennes mage och konfererar med varandra.
– ”Minns ni Spanien?”, säger en. Jag MINNS! Hon var olycklig.
– Jo. Somliga författare hatar för mycket uppmärksamhet. Det enda de hatar mer är för lite.
– Med lagom vill de inte nöja sig.
– Jag tycker inte om henne när hon blir sådan här. Hon blir för stor för sin klänning. Man får inte plats i hennes fickor.
– Hellre att hon har solkig svans och gråter faktiskt.
– Om hon kunde komma till ro med det som är. Inte ständigt sträcka sig efter annat. Önska sig någon annanstans.
– Hon är bäst när hon skriver. Då får man sitta ifred på hennes axel eller till och med mitt på pappret med en kaffekopp.
– Då brukar hon hjälpa mig att knyta rosett på min svans.
En liten halvt genomskinlig Strunta ger Författarinnan ett tjuvnyp. I drömmen säger Författarinnan: ”Nej. NEJ!”
– Den här! Kan inte skriva! morrar Struntan. Hon är alldeles för upptagen med sin svans. På det ena eller andra sättet.


Författarresan del 6.
På fredagens förmiddag träffar Författarinnan en vän och vännens dotter som bor i Paris. De dricker franskt kaffe och släntrar in och ut ur boutiquer med q. Författarinnan säger bonjour och merci och si’l vous plätt missjöör och delpersonligheterna har snart sylt i pälsen och tjattrar parisiska fraser och Författarinnan måste räkna in dem när vännerna lämnar av henne på hotellet.
Men när Nätta Fröken och Tjusiga Fru PR hämtar Författarinnan på hotellet gömmer sig alla delpersonligheterna i resväskan och låser den inifrån. Författarinnan sitter snart på tåget och svarta malströmmar virvlar i hennes sinne. Hon tänker på sådant författare fruktar: ensamheten bakom ett signeringsbord där ingen kommer fram och vill köpa ens bok. Eller när man blir presenterad för MYCKET VIKTIGA PERSONER som vacklar undan med blicken på jakt efter någon intressantare och ÄNNU VIKTIGARE att hälsa på.
– Ni kommer att ha roligt på Den Stora Bokmässan, säger Tjusiga Fru PR med ett stråk av bestämdhet i rösten. Ni kommer att få nya vänner! Och jag ska presentera er för ALLA.
I den låsta väskan resonerar delpersonligheterna med varandra.
– Felet är att hon glömmer alla sina andra namn, säger en. Nu tror hon att hennes enda namn är Författarinnan.
– Hon vill bli definierad och älskad av främlingar, säger en annan.
Och då utbryter ett mummel, för inga andra av delpersonligheterna vet vad DEFINIERAD betyder. Är det parisiska?
– Men hon glömmer bort, fortsätter den som talade utan att låta sig stoppas av mumlet, att det finns alltid nya främlingar. På nya ställen. Till slut är klänningen alldeles tom.
Författarinnan håller sig fast i sätet. Tåget flyger fram. Solen fladdrar in genom fönstret. De närmar sig Den Stora Bokmässans gap.
 


Författarresan del 7
– Jag är en dysterkvist, säger Författarinnan till delpersonligheterna. Det är mitt problem. Här är jag på Den Stora Bokmässan. Jag borde springa uppför trappan med öppna armar. Som ett barn till en nöjespark. Men jag ser bara en drake med öppen mun. Och alla dessa stackare som ropar ”Jag är utvald!” och skyndar in i dess gap.
Men innan Den Stora Bokmässan tuggat i sig Författarinnan nästan helt och hållet dyker Fröken Journalist upp och drar med sig Författarinnan på promenad.
– Ni kom, säger Författarinnan. Ni kom verkligen.
Delpersonligheterna har redan flockats runt Fröken Journalists ben. De minsta klättrar ner i hennes handväska och upp på hennes axel. De andra springer före ut i solskenet.
De vandrar genom stadsdelen som klättrar uppför bergsidan. Det är trappor och smala prång och hemliga gångar. Ingen biltrafik, det är alltför smalt och brant. Fröken Journalist berättar om hur motståndsmännen under kriget undkom sina förföljare här, sprang som kvicka vesslor upp och nerför trapporna, hit och dit mellan husen. Och författarinnan tänker på de älskade äventyrsböckerna från hennes ungdom som utspelades just här. Här, just här, sprang de och jagade taveltjuvar och smugglarligor. Högst upp på bergskammen pågår en marknad. De promenerar mellan stånden. Grönsaker, frukt, korvar, bakverk och blommor. Människor med korgar på armen.
– Denna ville jag att ni skulle se, säger Fröken Journalist. Vi har ingenting liknande i Paris. Detta är den bästa matmarknaden. Och härifrån kommer landets stora kockar.
Lite längre bort snurrar en karusell med motiv från Jules Verne. Delpersonligheterna åker luftballong och undervattensbåt, runt, runt.
– Har jag dött? frågar Författarinnan och skrattar lyckligt. Dog jag och vaknade i en film?
Så tänker hon: Detta är också Den Stora Bokmässan. Vackra bekantskaper. Korta, men alldeles magiska. Och att få se platser som förut bara funnits i mina drömmar.
 


Staden är Lyon. Bara nån timme från Paris med tåget. Stadsdelen heter La Croix Rousse. Marknad tre gånger i veckan. Det finns ingen sådan i Paris, sa parisiskan. Och det är tydligen så att många av landets Grand Chefs kommer därifrån.

Författarresan del 8
Författarinnan kommer tillbaka från sin promenad. Alla delpersonligheter tittar fram ur hennes klänningsärmar, halsringningen och fickorna för att kyssa Fröken Journalist adjö. De drar i Frökens hårlockar och smackar henne i örat. Inte kan de kyssas på parisiska, men det spelar ingen roll. Delpersonligheterna är så upplivade att de till och med kysser bokhandlarna som nu skyndar fram och hälsar på Författarinnan med glada rop och lyfta armar. De började nästan undra om hon skulle dyka upp. Det är dags för signering.
På Den Stora Bokmässan finns ändlösa rader av bokförsäljare och bokköpare. Många författare sitter på rad och önskar sina läsare Bonne lecture. Vissa sitter alldeles ensamma. Ingen tycks vilja läsa deras böcker. De försöker se ut som att det inte gör någonting alls. Men Författarinnan blir inte nedstämd. Hon är på ett okuvligt gott humör. Att en promenad kan vara så välgörande. En av delpersonligheterna har satt sig på hennes axel och sjunger en visa. Några läsare står och väntar vid hennes bord.
I kraft av sitt humör förvandlas författarinnan till en fiskmånglerska. Det är som om hon aldrig gjort annat än att stå på ett torg och ropa till kunderna att de skall våga sig fram, hon skall inte bita dem, i alla fall inte så hårt. Kunderna småpratar och provsmakar och köper fisk… nej, böcker. Fiskmånglerskan skrattar, klottrar sitt namn, svettas ymnigt och torkar av sig på förklädet.
En av bokköparna berättar att de velat köpa en bok av en annan författarinna från Sverige, men där var så mycket folk att man inte kunde tränga sig fram. Då håller alla delpersonligheterna andan och den på axeln upphör tvärt med att sjunga. Men Författarinnan säger bestämt till delpersonligheterna: ”Vad bryr jag mig om det? Jämförandet gör författaren nedstämd och avunden är en dödssynd.” Delpersonligheterna andas ut och nyper sin författarinna kärleksfullt i kinderna.
Och plötsligt får Författarinnan syn på en lång gestalt i kön. Det är hennes engelska förläggare! Vad gör han här? Han är lång. Han har studerat vid Oxford. Hans tal är belevat och hans fickor alltid fulla av Sydsmyrgiska poeter som världen genast borde läsa. Den grånade svansen svänger motvilligt förtjust när Författarinnan klättrar upp på signeringsbordet och omfamnar honom.
– Var har Ni varit? frågar han. Att jag ska stå i signeringskö för att träffa Er.
– Jag har varit här! utbrister Författarinnan. Förlåt att förklädet luktar fisk, men det är nu en nödvändig del av mitt arbete.
På kvällen rymmer Författarinnan från de andra och äter middag med herr Oxford. De har mycket trevligt. Delpersonligheterna sover lugnt i fickorna. Herr Oxford är arg på förläggaren den och den som inte vill ge ut en av hans författare.
– Ni talar, frågar Författarinnan, ni talar om den roman han skrivit som inte innehåller ett enda skiljetecken?
– Ja, svarar herr Oxford. Den är lysande. Ett mästerverk. Har ni läst Ulysses, min kära Författarinna?
– Jag vill minnas, säger Författarinnan, att när hans redaktör frågade: ”Kan vi kanske lägga in ett och annat semikolon? Kanske bara fem? För era läsares skull?” Då svarade han: ”Varför skulle jag bry mig om mina läsare?”
Så träter de likt gamla vänner. Om det ena och det andra. Och Författarinnan tänker. Att det är när man träffar en bekant i ett främmande land, som den bekante plötsligt kan bli en gammal vän. Sådant kan också hända på Den Stora Bokmässan. 


Publicerat på Åsa Larssons Facebooksida, april 2014. Vem vet, reseberättelsen kanske inte är färdigskriven än. Stay tuned, som man säger på radiospråk...

Läs gärna hennes sida på facebook här.

måndag 14 april 2014

Gertrud Hellbrand: Veterinären

Kristin återvänder till sin barndomstrakt för att göra ett radioreportage. Den ensliga hästgården i Östergötland är fortfarande "hemma", fast hon bott i Stockholm länge. Huset på kullen är sig likt, liksom stallet och skogen, betesvallarna och fälten, den skiftande grönskan och leråkrarna.

Men stämningen på gården är spänd. Familjens avelssto ska begravas under ceremoniella former, och den destruktiva ryttartalangen Carro är försvunnen. Kristin börjar tvivla på sitt uppdrag. Vad var det som fick henne att en gång lämna Småsjöbygden? Vad förväntas hon egentligen att skildra? Kan man fly från sitt förflutna?

I Veterinären berättar Gertrud Hellbrand om en trakt där lantbruk och hästsport samexisterar. Det är en roman om landsbygd men också ett relationsdrama och en släktkrönika som tar sin början på 1950-talet. Mot bakgrund av ridsportens utveckling till en folkrörelse, med djup betydelse för generationer av flickor, framträder en stark modersgestalt - veterinären - som en bland flera andra slumpartade och fatala krafter som formar en familj.




Recension Monica Gullman, 2014-04-14

En släktkrönika som spänner över fem decennier. Huvudpersonen i boken är Lucille, henne får vi följa från barndom till medelålders kvinna. Hon brinner för hästar och ridning, som barn tillbringar hon all sin lediga tid hos traktens veterinär, hon blir hans hjälpreda och hon utbildar sig också till veterinär.

Hon blir veterinären i boken, en person som styr och ställer över sin familj på gott och ont. Sina barn behandlar hon med kyla och ointresse, hon föder dem men ser sig mer som ett avelssto som diar sina barn bara för att det ska vara så.

Ett av hennes barn, Kristin, bryter upp från hemmet så fort hon kan, hon vill gå sina egna vägar. Men hon hittar inte riktigt sig själv och det finns en ständig längtan hem till Småsjölandet där hon växt upp.

Hästar, avel och ridning följer som en röd tråd i boken. Men det är författarens karaktärer, det fina språket, beskrivning av miljöer bland annat som gör boken till en riktig läsupplevelse.

Den går upp på min tio i topp lista av alla böcker jag läst under våren.

Monica / Vängåvans pensionerade kulturtant.

För beställning se vår hemsida: www.vangavan.se

Monica Gullman läser deckare lagom till påsk


Fredrik T Olsson är gäst på Bokens Afton den 6 maj, tillsammans med Bengt Ohlsson. Det blir med andra ord en Ohlsson & Olsson-kväll. Läs mer om denna Bokens Afton här.

Micael Bindefeld: Min trädgård är en fest

Min trädgård är en fest är en personlig och inspirerande kombinerad trädgårds- och kokbok.

Här bjuder Micael Bindefeld in läsaren till sin fantastiska trädgård där han delar med sig av sina okomplicerade och aptitretande recept, som samtliga baseras på råvaror från den egna odlingen.

Han presenterar växthuset där han bland annat odlar tomater, gurkor, vattenmelon och pelargoner. Han visar upp köksträdgården, där växterna beter sig som gäster på fest, och sina underbara perenner och dignande fruktträdgård.

Och han berättar kärleksfullt om sin morfar, om hur intresset för växter började en gång i tiden, om nära vänner och om varför alla människor kan odla och laga mat. Just det är Micael Bindefelds budskap med boken: Alla klarar av det! Och att ta hand om en trädgård det är verkligen en fest.

Min trädgård är en fest är rikligt illustrerad med vackra och oförglömliga bilder av Ewa-Marie Rundquist, en av Sveriges mest etablerade fotografer som på sin meritlista har bl.a Rosendals Trädgårdscafé och många andra vackra matböcker.

fredag 11 april 2014

Jens Odlander: Tyst diplomati

I en tillfällig lokal har en terapeut sin mottagning. Det är en lägenhet där flygplanen syns genom fönstret, barn ibland hörs från innergården. Terapeuten tar emot en patient. De sitter mitt emot varandra. Sin väska placerar kvinnan på golvet bredvid stolen. Hon berättar om branden, det lilla hon minns. En morgonrock. Trädgården utanför huset. Att hon såg någon bland träden.

Psykodrama fångar det gastkramande i ordens makt. För att ett samtal ska kunna äga rum krävs minst två personer. Men sen, hur samtalar man - vad berättar samtalet egentligen?

Recensioner
Magnus Dahlström vrider om huvudet på läsaren så många varv och så hårt att man helt tappar luften, kastar en fram och tillbaka mellan olika alternativa förklaringar, manipulerar en att byta fot så ofta att läsandet blir rena steppdansen. Nu låter det kanske som att det är något slags febrig intellektuell papperskonstruktion det hela, men så är inte fallet. Tvärtom ett isande kallt existentiellt drama, lika djupborrande som skrämmande trovärdigt.
/Fabian Kastner, Svenska Dagbladet

Läs Jesper Högströms recension i DN, klicka här.

Martin Widmark - En läsande klass


Svenska skolelever är sämre i ännu en undersökning. Men succeförfattaren Martin Widmark har skapat ett recept för att få barnen att läsa mer och bättre.

En läsande klass har startats på initiativ av Martin Widmark, barnboksförfattare och mellanstadielärare. Som författare har han gjort mer än tusen klassrumsbesök och slagits av skillnaden mellan klasser där man jobbar aktivt med läsförståelse och klasser där man inte gör det. En läsande klass är en kraftfull satsning som ska att lyfta fram det stora samhällsproblem som bristande läsförståelse innebär och till april 2014 ta fram verktyg som ska underlätta för lärare att jobba med – av forskningen förespråkade – lässtrategier, i sin undervisning.

Se ett klipp från TV4 Nyhetsmorgon där Martin Widmark och Malin Gonzalez berättar om En läsande klass, klicka här.


måndag 7 april 2014

ABBA - 40 år, the backstage stories.

Brighton 1974. 40 år sedan i år!

Abba, en okänd grupp från Sverige, vinner Eurovision Song Contest med låten Waterloo. För Anni-Frid (Frida), Benny, Björn och Agnetha blir det början på en enastående framgångssaga. Abba är snart en av världens främsta popgrupper. Hitlåtarna avlöser varandra: Waterloo, Dancing queen, Chiquitita, Super trouper, Fernando, The winner takes it all, Thank you for the music, med flera. Låtar som blivit klassiker!

I ABBA The Backstage stories berättar Ingmarie Halling, kostymör under Abbas utlandsturnéer och idag curator på ABBA The Museum, personligt och med glimten i ögat, om de spännande turnéåren och om det som hände backstage; det som ingen berättat om tidigare. Om allt det roliga bakom kulisserna och om de fantastiska kläderna som bidrog till gruppens berömmelse. Journalisten Carl Magnus Palm skildrar Abbas historia, från Ring ring 1973 fram till idag. Och många av alla de som var med - inte minst Frida, Benny, Björn och Agnetha - bidrar med sina minnen.

ABBA The Backstage stories är en spännande scrapbook, rikt illustrerad med många privata bilder ur fotoalbumen från de som var med när det hände.

Frida, Benny, Björn och Agnetha har också skrivit varsitt personligt förord i boken.

Ur Fridas förord:
"Ingmarie, vår vän, vilken härlig dagbok du skrivit om en tid i våra liv som på många sätt formade oss till de personer vi är idag. Det du berättar är en bit musikhistoria där vi alla har varit delaktiga, en ovanlig och kreativ ungdomstid då allt var lätt och kul. Drömmar som blev sanningar och sanningar som blev historia."

ABBA The Backstage stories innehåller också ca 15 unika faksimil av minnessaker, som en handskriven låtlista och en handskriven sångtext, dagbok, kontrakt med mera, med mera.

Två recensioner från Emelie

Marie Lu: Legend

Republiken ligger där USAs västkust en gång låg. De är i krig med sin granne.
June är ett femton årigt underbarn, som fick 1500 av 1500 på prövningen. Junes bror Metias mördas och den troliga mördaren är Day.
Day har, till skillnad från June, växt upp i de fattiga delarna av Los Angeles. Han är Republikens mest eftersökta brottsling. Day har inte dödat någon under sina expeditioner förr.
June får i uppdrag att spåra och fånga Day. Hennes första uppdrag.
Jag tycker jättemycket om boken. Den handlar om val, om vad som är sant och vad som inte är det, om tillit och att acceptera sanningen när man vet den. Boken förvånar mig på vissa ställen, jag vet inte vad som ska ske härnäst. Den är lättläst men ändå fantastisk.
Betyg: 4 av 5








Rainbow Rowell: Eleanor & Park

Eleanor & Park är en roman om en kärleksrelation, som verkar vara omöjlig att bibehålla.
Eleanors styvfar skulle aldrig tillåta en sådan relation och efter som han är snar till våld så väljer Eleanor att hålla relationen hemlig. Eleanor & Park är intressant att läsa för deras kärlek är inte lycklig, allt är inte perfekt, men den är inte olycklig eller fullständigt omöjlig heller, den är helt enkelt svår.
Det är få personer, men de är intressanta. De är sina egna. Man vet inte vad de ska ta sig till, precis som riktiga människor. Deras personlighet blir mer naturlig eftersom de inte alltid är på ett visst sätt (t.ex. är inte Mindy alltid glad).
Jag tyckte inte särskilt mycket om att Eleanor var sur så ofta, trots att hon hade skäl till det.
Den här boken rekommenderas till alla som gillar att läsa om en kärleksrelation mellan unika personligheter.
Betyg: 4 av 5







/ Emelie

Fira Världsbokdagen 2014 - 23 april, med oss!

Kom och fira Världsbokdagen med oss och Catharina Ingelman-Sundberg och Åsa Hellberg!










Catharina och Åsa är gäster på Bokens Afton den 23 april, Världsbokdagen. Läs mer här.

 Om Världsbokdagen
1995 beslutade Unescos generalkonferens att den 23 april skulle bli hela världens festdag för firandet av böcker, författare och läsning samt värnandet om upphovsrätten och människors fria tillgång till information.

I Katalonien i Spanien har man sedan 1900-talets början firat skyddshelgonet St Görans (St Georges) dag den 23 april genom att ge en bok i gåva till dem man tycker om. Av tradition får givaren en ros tillbaka. Med inspiration från denna tradition föreslog IPA, International Publishers Association, en "internationell dag" och Spanien lämnade förslaget till Unesco.

World Book and Copyright Day
Idén om att uppmärksamma boken kompletterades med upphovsrätten och i november 1995 beslöt Unesco att utse den 23 april till the World Book and Copyright Day (Världsbok- och upphovsrättsdagen). Den 23 april är inte bara en katalansk dag, den är också minnesdag för författare som Shakespeare, Cervantes, Nabokov, Manuel Mejia Vellejo, de la Vega, Laxness, Josep Pia, Manuel Mjia Vallejo m.fl.

Källa: svenska Unescos hemsida, www.unesco.se

Amir Kheirmand: Världens bästa mat. Mästerkock 2014




"Vad kan vara bättre än räkor frästa i kopiösa mängder vitlök och olivolja? Eller en sötsyrlig och het glasnudelsallad? Eller sötklibbiga colamarinerade revbensspjäll som bara faller av benet?
Jag har uppnått en dröm, en milstolpe och ett mål. Jag har vunnit Sveriges mästerkock och får möjligheten att inspirera dig med världens bästa mat."

Följ med Amir Kheirmand, vinnaren av Sveriges mästerkock, på en resa jorden runt. Ta del av de möten och kök som har inspirerat honom och hans matlagning. Låt dig förföras av det spanska köket som trollar fram fantastiska smaker på få ingredienser, det spännande thailändska köket med fräscha och heta asiatiska smaker och det amerikanska köket med mycket fett, sött och salt - extra allt av sådant som är så lätt att älska! Dessutom hans bästa såser och tillbehör samt mammas persiska
kycklinglår. Det hela avslutas med den vinnande trerättersmenyn
som tog Amir till seger.

Förutom spännande recept och Amirs matfilosofi finns dryckestips till alla recept.

Du kan köpa den hos oss eller beställa den här.

Kristian Lundberg: Årets Lars Ahlinstipendiat

Vid en cermoni på Kulturmagasinet mottog Kristian Lundberg Lars Ahlinpriset för 2014.

Kristian Lundberg tilldelas stipendiet för att han i ahlinsk anda gestaltar det komplicerade förhållandet mellan barn och förälder och grundlägger sitt diktande i den kristna jämlikhetstanken genom att som förbedjare sjunga för de dömda. Som hos Ahlin genomsyras hans författarskap av en solidaritet med de utsatta bortom det politiska språket.


Kristian Lundberg, född 6 februari 1966 i Malmö, är författare och litteraturkritiker. Han har sedan debuten 1991 publicerat ett tjugotal böcker inom skilda genrer, som lyrik och kriminalromaner. Som poet och prosaist har han, framför allt under 2000-talet, utvecklat en tydligt kristen tematik. Hemstaden Malmö är också ett återkommande motiv.

Enligt författaren själv växte Kristian Lundberg upp bland annat i stadsdelen Rosengård i Malmö, efterhand som en av få utan invandrarbakgrund, och framför allt i området kring Värnhem, där han gick i Rörsjöskolan, med en sjuk mor och en frånvarande far och fyra syskon. Han flackade sedan omkring på flera olika adresser, var i sin ungdom aktiv syndikalist och husockupant, och blev medlem i den malmöbaserade poesigruppen Malmöligan under 1980- och 1990-talet. Han är helnykterist sedan 26 års ålder efter en period med utsvävande liv och innan han debuterade som författare. Han sökte sig också alltmer till en växande kristen livssyn, där han också genomgick olika faser från en högkyrklig och katolsk längtan efter stramhet och ordning till en alltmer liberal, radikal allkärlekssträvan, och han säger sig själv se sitt liv och arbete som en "tjänstgöring" för ett större sammanhang, vilket också ofta genomsyrar hans författarskap. Han har senare också kallat sig kulturkonservativ.

Lundberg debuterade 1991 med boken Genom september och har sedan dess gett ut prosaböcker och diktsamlingar, ofta mer än en om året, och han har erhållit en rad priser och utmärkelser. Diktsamlingen Job nominerades till Augustpriset år 2005 i den skönlitterära klassen.

I december 2006 blev han omtalad genom att recensera en bok som inte fanns. Britt-Marie Mattssons deckare "Fruktans makt" fanns med i Piratförlagets höstkatalog med en kort handlingsredogörelse, men Mattsson hann aldrig skriva boken. Ändå omnämndes den i en samlingsrecension av deckare utgivna under året och gavs även ett kort omdöme av Lundberg i Helsingborgs Dagblad.

Efter denna incident började han arbeta som daglönare i Malmö hamn, vilket öppnade en ny värld för honom, som han, vid sidan av uppväxtens år, skildrar i den prisade romanen Yarden (2009), uppmärksammad som en modern arbetarskildring. Denna har också omarbetats som teaterpjäs för Radioteatern och scen och används av Arbetsmiljöverket som kurslitteratur. År 2011 kom den fristående fortsättningen ut, Och allt skall vara kärlek.

Hans två senaste böcker är En hemstad: berättelsen om att färdas genom klassmörkret (2013) och Det här är inte mitt land, (2014).



onsdag 2 april 2014

M.L Stedman: Fyren mellan haven

Boken är hennes debutroman, har sålts till 38 länder och fått flera priser, den har också legat på New York Times bästsäljarlista i 40 veckor.

Boken handlar om Tom som efter fyra år på västfronten återvänder till Australien. Han blir anställd som fyrvaktare på Janus Rock, fyrplatsen som ligger ensligt belägen mellan två de två haven, Indiska Oceanen och Södra Ishavet. Han möter den unga kvinnan Isabel, de gifter sig och hon flyttar med honom till James Rock. Han finner ro i arbetet på fyren. Allt han upplevt i kriget har satt sina spår och han behöver läka sin sargade själ. Isabel längtar efter barn men efter tre svåra missfall börjar hon misströsta om att en dag få bli mamma.
Så en vårdag spolas en båt upp på stranden. I båten ligger en död man och ett litet spädbarn. Tom inser att han omedelbart måste anmäla händelsen till fastlandet men Isabel övertalar honom om att vänta några dagar, hon ser barnet som svar på alla sina böner, en gåva från Gud. Tom inser att det är fel att inte rapportera men Isabels lycka över den lilla flickan gör att han inte kan komma till beslut med vad han ska göra. Och tiden går.
Boken är en hjärtskärande berättelse om längtan och saknad och ett moraliskt dilemma. Kan man bara behålla ett barn som inte är en eget? Någonstans finns det kanske en mamma vars liv gått i spillror, som förlorat sitt barn på ett mycket dramatiskt sätt.

Jag förstår när jag läst ut boken varför författaren fått så många priser och blivit så uppmärksammad. Den går rätt in i hjärtat.

Monica / Vängåvans pensionerade kulturtant

Danny Wattin: Herr Isakowitz skatt


Min farfar berättade inte mycket om sin uppväxt som jude i tjugo- och trettiotalets Tyskland. Men en historia fick jag höra om och om igen: den om skatten hans far grävde ned på tomten innan han försvann. När jag återger berättelsen för min son tycker han att det är självklart har man en släktskatt måste man leta reda på den. Sagt och gjort. Min son, min pappa och jag beger oss mot Polen på skattjakt. Herr Isakowitz skatt är en på samma gång sorglig och humoristisk berättelse om ett av historiens mörkaste kapitel. Det är en historia om dramatiska livsöden, livsavgörande tillfälligheter och starka excentriska karaktärer som formats i skuggan av nazismen.

Danny Wattin är författare och journalist. Han bor i Uppsala och Adelaide, Australien. Hans debutbok, Stockholmssägner, är en samling berättelser, delvis sammanlänkade, med en absurd syn på det moderna sättet att leva. Romanen Vi ses i öknen är en kombination av samtidssatir och en absurd historia på gränsen mellan fantasi och verklighet. Boken Ursäkta, men din själ dog nyss är en framtidshistoria, som cirkulerar kring pojken Benjamin Bonkenstein. I denna värld är utseende allt, människor av högre klass föder inte längre sina egna barn. Boken är en komisk samhällssatir som reflekterar över dagens tvångsföreställning över det perfekta utseende. Hans senaste bok är Herr Isakowitz skatt.


Danny Wattin är den korsning mellan Woody Allen och Göran Rosenberg som litteraturen väntat på.
/Jenny Lindh, M-Magasin