måndag 8 oktober 2018

Monica Gullman läser Ohlsson, Ranelid och Bannerhed

Här kommer recensioner på tre av höstens böcker.

Tomas Bannerhed, Lugnet

2011 fick han Augustpriset för sin bok, Korparna, en av de bästa böcker jag läst, någonsin. Minns att jag skrev på bloggen, ”Lyckliga ni som ännu inte har läst Korparna, läs och njut av handlingen och framför allt språket”.

Lugnet är hans andra roman.

Boken handlar om Urban som flyttar från landet till Stockholm, allt i tro om att han skulle få ett bättre liv. Hitta vänner, träffa någon att älska, leva lyckligt. Men riktigt så blir det inte. Ensamhetsfällan slår till, hans värld blir allt mer tillsluten, hans beteende allt mer märkligt. Lugnet är det hem där hans mor bor, ett hem för äldre med psykiska besvär. Hon skriver brev till honom, brev som hela tiden återkommer i boken. Brev han aldrig besvarar, hon vill att han ska höra av sig, komma och hälsa på om så bara för en halvtimme. Men han förmår inte, han är rädd för sin mor, rädd för att han också ska få samma psykiska sjukdom. Moderns brev är stundvis hjärtskärande läsning.

Urban blir mer och mer isolerad han börjar plundra fågelbon, tar med sig äggen hem och dokumenterar dem noggrant. Ibland sätter han sig på en bänk i staden med en bok i handen i hopp om att någon människa ska stanna upp och kanske fråga vad han läser, prata en stund. Men alla bara passerar förbi, han kan sitta i timmar innan han uppgivet går hem. Han träffar en kvinna men hans uppvaktning blir för intensiv, hon vill nöja sig med att bara vara vänner, så där får hans självkänsla en törn igen.

En bok det gör ont att läsa, ensamheten är enorm, han isolerar sig mer och mer. Ett sorgligt och tragiskt människoöde. Allt han önskade sig med flytten till storstaden var att få höra till, hitta någon att älska att vara nära. En tung berättelse, så vackert skriven, och jag som läsare kan inte lägga den ifrån mig utan läser men med en klump i halsen till sista sidan.

Den får 4 av 5 i betyg

Bengt Ohlsson, De dubbelt så bra

14-årige Arvid bor tillfälligt med sin lillasyster hos sin farbror och hans familj. Hans far ger sig ut för att söka arbete, modern är död. Första världskriget går mot sitt slut, Han har sin bädd i stallet, ibland tidiga mornar kommer hans farbror och beter sig underligt, han klämmer och petar på honom, Arvid begriper ingenting, tycker det är lite obehaglig .Så småningom kommer fadern och hämtar honom. De ger sig iväg, arbete i skogen finns det gott om. Arvid trivs med att arbeta och få vara tillsamman med sin far.

Så blir han illa skadad, en stock faller över hans ben. Han förs till närmaste läkare och där blir han kvar en längre tid inkvarterad hos läkarens sköterska och hennes son, Ragnar, som är 17 år och drömmer om en framtid inom det militära.

Arvid och Ragnar blir vänner men också förälskade i varandra. En kärlek som var förbjuden, de försöker dölja den men blir ändå upptäckta och de måste sära på sig. Arvid blir upphämtad av sin far och återgår till arbetet i skogen. Ragnar ansluter sig till den Svenska brigaden, mot sin mors vilja, för att slåss tillsammans med finländarna mot de röda. Han får uppleva fruktansvärda saker under kampen att hjälpa den finländska befolkningen.

Så småningom möts Arvid och Ragnar igen, de börjar resa runt i landet för att hitta arbete, oftast som strejkbrytare, de gör allt för att dölja sin kärlek till varandra men blir bespottade och hånade, ingen vill arbeta med dem. De måste hela tiden resa vidare, något som tär på dem.

Boken slutar med skotten i Ådalen 1931.

En varm och rörande kärlekshistoria men också ett stycke svensk historia från ett nytt och spännande perspektiv.

Människor ville få det bättre, bli fackligt organiserade, men när det inte fungerade bredde arbetet som strejkbrytare ut sig. Författaren väljer att beskriva de hårda motsättningarna utifrån strejkbrytarnas perspektiv, de bespottade och misstänkliggjorda.

Bengt Ohlsson är gäst på Bokens afton den 31 oktober.

De dubbelt bra, är med i Låna och Läs 2018/19

Den får 4 av 5 i betyg

Björn Ranelid, Fantastiska kvinnor i Vattentornet


En författare jag verkligen tycker om att läsa, har läst alla hans böcker. Men som vanligt tar det några kapitel att komma in i det Ranelidska språket, sedan får man inte tappa fokus i texten då berättelsen böljar fram och tillbaka.

Vattentornet ligger i Kirseberg i Malmö.

Tornet har byggts om till bostäder, där bor en blandning av människor. Kriminella, fyllskallar, stökiga och skötsamma, barnfamiljer, många är arbetslösa. Väggarna är tunna och man hör grannarnas bråk och skrik. Inte alla som tur är.

Där bor Ingrid Anker med sina föräldrar, skötsamma människor som tar väl hand om sin dotter.

Boken börjar dramatiskt, lilla Ingrid sex år blir en dag när hon är ute och cyklar ”nästan” utsatt för ett övergrepp, Hon har självbevarelsedrift att slå sig lös och skrikande springa från platsen. Hem till sina föräldrar och berättar, Pappa Preben, arbetar i hamnen och på fritiden är han amatörboxare, han ger sig ut för att söka efter förövaren men hittar honom inte. Men händelsen kommer att finnas i Ingrid Ankers sinne resten av livet.

Boken kommer att handla om huvudkaraktärerna, Ingrid, Stella och Olga som flytt från revolutionens Ryssland. Vänskapen dem emellan löper som en röd tråd genom hela boken som till viss del är dokumentär.

Författaren är själv med i boken i vissa kapitel, hans barndom och uppväxt, livet i Kirseberg, han träffade de tre kvinnorna några gånger.

Boken kom till genom att Ingrid Anker när hon blev gammal tog kontakt med Björn Ranelid och undrade om han inte kunde skriva berättelsen om Vattentornet och människorna som levde där. Den handlar också om den klassresa Ingrid Anker gjorde, från servitris på restaurang till att bli lärare, ett yrke hon trivdes med och var älskad av barnen för sitt oändliga tålamod och vänliga sätt. Ingrid Anker har ett utvecklat sinne för liv och död, ibland känner hon i förväg vad som ska ske, likaså har Björn Ranelid. Något som är mycket märkligt.

Än en gång en bladvändare av Björn Ranelid, hans förunderliga språk, jag läser mycket men kan inte komma på någon annan författare som skriver på samma sätt. Det gör att han blir unik.

Han kommer på en Bokens afton den 23 oktober.

Den får 4 av 5 i betyg

Monica Gullman

onsdag 3 oktober 2018

Elizabeth George, Det straff hon förtjänar

Den lantliga idyllen i den engelska småstaden Ludlow spricker när en av dess mest högaktade medborgare, diakonen Ian Druitt, anklagas för pedofili. Än större oro blir det när Druitt avlider på den lokala polisstationen efter att han häktats. Frågan är om diakonen har begått självmord, eller blivit mördad? Barbara Havers och Thomas Lynley skickas till Ludlow för att undersöka om några fel begåtts av den lokala polisen i utredningsarbetet. De upptäcker att de flesta i Ludlows befolkning, som till lika delar består av pensionärer och universitetsstuderande, har något att dölja. De båda kriminalpolisernas skicklighet sätts på prov när de försöker avslöja alla lögnaktiga vittnesmål om händelseförloppet och utreder här ett av sina mest svårlösta fall.

I Det straff hon förtjänar är Elizabeth George i toppform - en av hennes mest intrikata deckare någonsin, som håller läsaren på sträckbänken hela vägen.

 

Recension
De outtalade förväntningarnas tyranni.

”De växande förväntningarnas missnöje” är ett välkänt citat från dåvarande statsministern Tage Erlander från 1956. Fortfarande aktuellt inom politiken och andra sfärer. Det finns flera travesteringar och en som jag tycker är särskilt träffande är ”De outtalade förväntningarnas tyranni” som beskriver mycket av det som går riktigt illa i vår vardag.

I helgen stötte jag på en kursbok i ämnet när jag läste Elisabeth Georges tjugonde bok om Thomas Lynley och Barbara Havers. ”Det straff hon förtjänar” är en tegelsten på 675 sidor som jag inte tänkte recensera här. Hon har fått alla priser som finns inom genren, hon toppar alltid bestsellerlistorna med sina nya böcker och naturligtvis är den bra. Det är så imponerande att kunna fortsätta att utvecklas efter så många böcker med samma huvudpersoner; inte minst tycker jag det är intressant hur karaktären Barbara Havers utvecklas i hennes författarskap.

Vägen till de fullständiga katastroferna för människorna i denna bok kantas av ”förväntningar” och ”det outtalade”, ibland i förening och ibland var för sig, och det finns något lärorikt och generaliserbart i det.

Jag tror att de flesta av oss ”outtalar” alldeles för mycket. Egentligen finns det bara ett gott argument, en situation där det är klokt att outtala, och det är att det ibland är klokt att vara tyst för att i stället lyssna. I diskussioner om denna fråga möts jag ofta av ett annat argument som handlar om att det skulle vara ”snällt” att outtala. Om t ex din vän har skaffat sig en ny frisyr eller nya kläder som inte alls passar hen skulle det vara ”snällt” att inte säga något. Jag är väldigt skeptisk till det argumentet av flera olika skäl. Om man accepterar det i detta rätt triviala exempel är det lätt att glida över från det till att också outtala inför vännens olämpliga eller skadliga beteende, att blunda inför vännens problem när det uttalade i stället är den enda moraliskt rimliga vägen att gå. Ett annat skäl handlar om att det är så lätt att glida över från det outtalade till den uttalade lögnen: ”Vilken snygg tröja!”. Ofarliga, vita vardagslögner är faktiskt inte alls ofarliga, de jämnar vägen lite större lögner som så småningom lätt skapar en fälla att fastna i, en situation där man både skadar sig själv och andra svårt. I tredje skäl handlar om att det outtalade undanröjer möjligheten till motstånd, till en dialektik, där mina och andras fördomar, missuppfattningar och felaktiga antaganden kan prövas och omprövas. Att uttala är också att lära, att växa, att utveckla; både för sig själv och för den andre.

Argumentet att det outtalade eller de ”små” lögnerna kan motiveras och legitimeras av ”snällhet” är inte hållbart. Jag tror att den egentliga förklaringen till att det ändå är så vanligt bara handlar om rädsla och den vanliga ”någon-annanismen”; varför ska jag säga något, det kan väl ”någon-annan” säga i stället, varför ska jag göra något, det kan väl ”någon-annan” göra i stället. Rädslorna kan vara av olika slag: en rädsla för en eventuell konflikt, en rädsla för att själv bli utmanad, en ovilja att ta den ansträngning som det uttalade ibland kan kräva och oftare än man kanske kan tro: en inför sig själv outtalad rädsla över att få sina egna livslögner hotade. Men farligt och skadligt är det för alla inblandade.

Kombinationen ”outtalade förväntningar” förekommer också frekvent, både i boken och i livet. Kanske är det den vanligaste förklaringen till att relationer går sönder? ”Han borde ju förstå.” ”Hon måste ju inse att …” Eftersom förväntningarna är outtalade växer de över tid till ett berg som så småningom utlöser den stora konflikten; det som uttalat hade varit enkelt att lösa i tidiga skeden har växt till något som inte kan lösas, något som leder till den stora härdsmältan, något som kan vara helt obegripligt för den andre.

Även andra typer av förväntningar, både uttalade och outtalade, behandlas. Till exempel föräldrars förväntningar på sina barn, att förvänta sig att barnen ska bli som man själv är, eller kanske ännu vanligare och ännu värre; att de ska bli som man själva skulle önska vara, det som man själv inte klarat ska barnen förverkliga, genom barnen ska jag få mina drömmar förverkligade, mitt självförverkligande. Även detta en säker väg mot katastrofen.

Så ”Det straff hon förtjänar” är en lärorik underhållning. Läs den gärna! Och fatta mod: uttala mer i din vardag!

Anders Larsson
från Facebook

Sara Stridsberg, Kärlekens Antarktis

”Och det var juni, det var månaden för att försvinna, månaden för att bli hittad i stycken, månaden för att förlora sitt huvud, sin tunga och sitt kön.”

En kort stund har hon funnits i världen, med dess begär, längtan och fruktan. Tills någon valde att släcka hennes liv och sprida hennes kroppsdelar i landskapet. Men barnen finns, som en gång var hennes, Valle och Solveig, som har omhändertagits av myndigheterna och placerats någonstans längs Sverigekartan. Och föräldrarna Raksha och Ivan fortsätter att finnas, irrande genom Stockholm och den dödas förlorade värld. Och dödsögonblicket finns, det tar aldrig någonsin slut.

Sara Stridsbergs nya roman berättar om den absoluta utsattheten; om grymhet, ensamhet och moderskärlek. Om det som ändå blir kvar efter att allt försvunnit. Kärlekens Antarktis är ett hjärtslitande existentiellt drama som innehåller Stridsbergs karakteristiska blandning av stor litterär tyngd och tillgänglighet, en originell mix av skräck och skönhet, längtan och svart förtvivlan. En brutal berättelse om oväntad kärlek, ömhet och ljus i det totala mörkret.



Recension av Sara Stridsbergs bok Kärlekens Antarktis, Albert Bonniers förlag 2018

Sara Stridsbergs nya roman har blivit rosad av kritikerna och författaren har redan hunnit vara med i såväl SVT:s Babel som i Sveriges Radios kulturprogram. Kärlekens Antarktis lanserades så sent som den 6 september i år och sällan har jag sett en så enad, positiv och snabb reaktion på en roman. Kanske är det ämnet som kittlar, förutom den höga skönlitterära språkliga kvaliteten.

Vi får som läsare vara med om en mördad kvinnas dödsögonblick. Med noggrann precision skildras strypningen och styckningen av kroppen. Kvinnan är prostituerad och narkotikaberoende sedan många år. Det är en ”torsk” som plockat upp henne i en bil från gatan och kört ut i skogen till en sjö. Mordet skildras även utifrån hans perspektiv och vi får bekräftat teorin om att det inte främst är sexuell lust som driver honom, utan ett maktbegär och en slapp likgiltighet. Hans uppfattning är att kvinnan lika gärna kan dö och att hon till och med vill det.

Kan det bli så mycket värre än så här? Jo, faktiskt. Styckningen av kroppen sker i skogen och inte på ett obduktionsbord i steril vetenskaplig miljö. Ingen obducent syns till och inte heller någon rättsläkare. Kroppsdelarna hamnar i vita resväskor och inte i svarta plastsäckar. Huvudet är dock fortfarande försvunnet, liksom en del av kvinnans underliv. Ett foto cirkulerar i pressen, medan mördaren söks. Ingen som läser Sara Stridsbergs roman kan låta bli att se parallellerna till mordet på Catrin da Costa., vilket också diskuterats. Detta namn nämns dock inte i romanen. Tyvärr är det relativt många prostituerade som mördas och Sara Stridsberg väljer en av dem. Ömsint skildras en utslagen kvinnas barndom, hennes förhållande till sina omhändertagna barn och till en man som är barnens far. Mordet hade kunnat skildras utifrån än värre omständigheter, sanna eller inte. Men då kanske ingen orkat läsa.

Sundsval, 2018-09-23
Ingalill Eriksson