Monica Gullman har läst Lena Anderssons senaste roman, som handlar om tre generationer och hur det svenska folkhemmet byggdes upp.
Svea Svensson föddes i början av 1900 talet. Ett av hennes tidiga minnen är när hon är sju år, fadern Johannes ska emigrera till Amerika för att skapa sig ett bättre liv. Svea står vid grinden och håller så hårt i spjälorna med sin lilla hand att fingrarna vitnar. Fadern vinkar hejdå och går sin väg, han har lovat att när han kommit på plats i Amerika ska han skicka efter sina barn Svea och Sven. Så blir det aldrig och det får sin förklaring i boken. Barnen växer upp hos sin mormor Helena.
Svea får arbete som hushållerska och brodern Sven blir murare. Hon gifter sig med Gunnar Johansson som har ett litet åkeri och hon får det bättre ställt. Ragnar Johansson föds år noll, eller 1932 som författaren skriver i boken. En man utan sprickor men med en stor kluvenhet. Det är han som är och blir det svenska folkhemmet och den person som boken följer genom livet. Ragnar tycker om att arbeta med händerna. Han utbildar sig till möbelsnickare och får sitt gesällbrev men inser att konkurrensen blir för tuff i det yrket och Ragnar är väldigt rädd för att misslyckas. Han sadlar om till slöjdlärare. Det är lugnt och tryggt. Trygghet är viktigt för Ragnar. Han är noggrann i allt han gör, ordning och reda är hans ledmotiv, idrott är bra för människan. Det att ha mål är något han inpräntar i sina barn så småningom. Utan mål blir livet tomt och innehållslöst.
Ragnar är ingen lätt människa att leva med. Han träffar Elisabeth som är hans raka motsats, en social människa som lever efter devisen att det hon inte förstår lägger hon ingen energi på. Ragnars rättrådighet ställer till det för dem då och då. Så fortsätter romanen om modern Svea, Ragnar, hustrun Elisabeth och deras två barn.
Jag fängslas av Lena Anderssons språk och berättarkonst, hur hon i boken väver in verkliga händelser under 1900-talet, hur folkhemmet utvecklades och människor fick det bättre.
Jag ger boken 5/5 i betyg
Lena Andersson var gäst på Bokens afton den 23 april. Det var så intressant och roligt att lyssna på henne när hon berättar om sitt författarskap och den nya boken. Hon har skrivit sju romaner och många av hennes krönikor finns i bokform. Hennes roman, Egenmäktigt förfarande, fick Augustpriset 2013. Hon säger att hon aldrig gör research, det blir för konstruerat. Hennes karaktärer kommer till genom självupplevda händelser och människor i hennes närhet. Några av hennes tidigare romaner är inte kärleksromaner utan romaner om kärlek, vilket är en väsentlig skillnad, säger hon.
Monica
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar