Elizabeth George, Det straff hon förtjänar

Den lantliga idyllen i den engelska småstaden Ludlow spricker när en av dess mest högaktade medborgare, diakonen Ian Druitt, anklagas för pedofili. Än större oro blir det när Druitt avlider på den lokala polisstationen efter att han häktats. Frågan är om diakonen har begått självmord, eller blivit mördad? Barbara Havers och Thomas Lynley skickas till Ludlow för att undersöka om några fel begåtts av den lokala polisen i utredningsarbetet. De upptäcker att de flesta i Ludlows befolkning, som till lika delar består av pensionärer och universitetsstuderande, har något att dölja. De båda kriminalpolisernas skicklighet sätts på prov när de försöker avslöja alla lögnaktiga vittnesmål om händelseförloppet och utreder här ett av sina mest svårlösta fall.

I Det straff hon förtjänar är Elizabeth George i toppform - en av hennes mest intrikata deckare någonsin, som håller läsaren på sträckbänken hela vägen.

 

Recension
De outtalade förväntningarnas tyranni.

”De växande förväntningarnas missnöje” är ett välkänt citat från dåvarande statsministern Tage Erlander från 1956. Fortfarande aktuellt inom politiken och andra sfärer. Det finns flera travesteringar och en som jag tycker är särskilt träffande är ”De outtalade förväntningarnas tyranni” som beskriver mycket av det som går riktigt illa i vår vardag.

I helgen stötte jag på en kursbok i ämnet när jag läste Elisabeth Georges tjugonde bok om Thomas Lynley och Barbara Havers. ”Det straff hon förtjänar” är en tegelsten på 675 sidor som jag inte tänkte recensera här. Hon har fått alla priser som finns inom genren, hon toppar alltid bestsellerlistorna med sina nya böcker och naturligtvis är den bra. Det är så imponerande att kunna fortsätta att utvecklas efter så många böcker med samma huvudpersoner; inte minst tycker jag det är intressant hur karaktären Barbara Havers utvecklas i hennes författarskap.

Vägen till de fullständiga katastroferna för människorna i denna bok kantas av ”förväntningar” och ”det outtalade”, ibland i förening och ibland var för sig, och det finns något lärorikt och generaliserbart i det.

Jag tror att de flesta av oss ”outtalar” alldeles för mycket. Egentligen finns det bara ett gott argument, en situation där det är klokt att outtala, och det är att det ibland är klokt att vara tyst för att i stället lyssna. I diskussioner om denna fråga möts jag ofta av ett annat argument som handlar om att det skulle vara ”snällt” att outtala. Om t ex din vän har skaffat sig en ny frisyr eller nya kläder som inte alls passar hen skulle det vara ”snällt” att inte säga något. Jag är väldigt skeptisk till det argumentet av flera olika skäl. Om man accepterar det i detta rätt triviala exempel är det lätt att glida över från det till att också outtala inför vännens olämpliga eller skadliga beteende, att blunda inför vännens problem när det uttalade i stället är den enda moraliskt rimliga vägen att gå. Ett annat skäl handlar om att det är så lätt att glida över från det outtalade till den uttalade lögnen: ”Vilken snygg tröja!”. Ofarliga, vita vardagslögner är faktiskt inte alls ofarliga, de jämnar vägen lite större lögner som så småningom lätt skapar en fälla att fastna i, en situation där man både skadar sig själv och andra svårt. I tredje skäl handlar om att det outtalade undanröjer möjligheten till motstånd, till en dialektik, där mina och andras fördomar, missuppfattningar och felaktiga antaganden kan prövas och omprövas. Att uttala är också att lära, att växa, att utveckla; både för sig själv och för den andre.

Argumentet att det outtalade eller de ”små” lögnerna kan motiveras och legitimeras av ”snällhet” är inte hållbart. Jag tror att den egentliga förklaringen till att det ändå är så vanligt bara handlar om rädsla och den vanliga ”någon-annanismen”; varför ska jag säga något, det kan väl ”någon-annan” säga i stället, varför ska jag göra något, det kan väl ”någon-annan” göra i stället. Rädslorna kan vara av olika slag: en rädsla för en eventuell konflikt, en rädsla för att själv bli utmanad, en ovilja att ta den ansträngning som det uttalade ibland kan kräva och oftare än man kanske kan tro: en inför sig själv outtalad rädsla över att få sina egna livslögner hotade. Men farligt och skadligt är det för alla inblandade.

Kombinationen ”outtalade förväntningar” förekommer också frekvent, både i boken och i livet. Kanske är det den vanligaste förklaringen till att relationer går sönder? ”Han borde ju förstå.” ”Hon måste ju inse att …” Eftersom förväntningarna är outtalade växer de över tid till ett berg som så småningom utlöser den stora konflikten; det som uttalat hade varit enkelt att lösa i tidiga skeden har växt till något som inte kan lösas, något som leder till den stora härdsmältan, något som kan vara helt obegripligt för den andre.

Även andra typer av förväntningar, både uttalade och outtalade, behandlas. Till exempel föräldrars förväntningar på sina barn, att förvänta sig att barnen ska bli som man själv är, eller kanske ännu vanligare och ännu värre; att de ska bli som man själva skulle önska vara, det som man själv inte klarat ska barnen förverkliga, genom barnen ska jag få mina drömmar förverkligade, mitt självförverkligande. Även detta en säker väg mot katastrofen.

Så ”Det straff hon förtjänar” är en lärorik underhållning. Läs den gärna! Och fatta mod: uttala mer i din vardag!

Anders Larsson
från Facebook