Lina Wolff, Foto: Gustav Bergman |
"Köttets tid" är en roman om människans behov av andlighet – dock med fötterna långt nere i en ytterst oandlig verklighets gyttja. Det är också en undersökning av köttet, kött i olika stadier, skepnader och konstellationer.
Lägg till bildtext |
Lina Wolff debuterade för tio år sedan med novellsamlingen "Många människor dör som du". Den följdes av hyllade romanen "Bret Easton Ellis och de andra hundarna". För sin förra roman, "De polyglotta älskarna", fick hon Augustpriset för 2016 års bästa svenska skönlitterära bok.
Sagt om boken
"Lina Wolff fortsätter ändå att framstå som en av Sveriges just nu mest intressanta – och högst originella – författare".
Det krävs bara några få stycken för att konstatera att "Köttets tid" är en roman av just Lina Wolff. Och det beror inte främst på språket – som det annars ofta gör när en författare är lätt att identifiera – utan mer på handlingen och gestalterna, som än en gång är sådär egna, udda.
I "Köttets tid" berättar Lina Wolff om en svensk skribent, Bennedith, som just anlänt till Madrid och förefaller både färglös och riktningslös. Men, det som hade kunnat bli en ordinär roman kantrar - givetvis - ganska omgående.
Handlingen tar fart av en skum man på flykt, den obskyra nätshowen "Köttets tid" som styrs av en kortvuxen, stympad nunna, en efterhängsen svensk turist, mord, uppenbarelser, otrohet och kärlek. Det blir en skröna - med flera parallella historier - om livsval, drivkrafter, genus och makt och en utforskning av livet som en köttets eller en själens tid.
Lina Wolff är alltså tillbaka i Spanien, i hettan i landet som hon kan så väl efter att hon bodde där under många år – och också skildrade så dallrande stämningsfullt i den fantastiska romanen "Bret Easton Ellis och de andra hundarna". Hon gör det så bra att även den här boken får mig att glömma att hon är en svensk, och inte en spansk, författare.
"Köttets tid" sammanfattar vad som efter fyra böcker kan sägas vara Lina Wolffs typiska prosakonst. Det är ofta just köttigt, och vulgärt och våldsamt.
Hon framstår som så vågad och medveten, och tänjer på gränserna tills de nästan brister. Eller "nästan", för det mesta har de brustit för längesen.
Det är tätt, tätt – och fascinerande.
Som tidigare dyker hon ner till botten, till det mörkaste, smutsiga, och skriver fram romangestalter med fler osympatiska än sympatiska sidor.
Kanske är det så vi alla är? funderar jag. Det ger åtminstone effekten att hennes texter aldrig försöker vara till lags, behaga läsaren, och just därför övertygar hon så starkt.
"Köttets tid" är inte fullt så komplex och omskakande som förra romanen, Augustprisvinnaren "De polyglotta älskarna". Men Lina Wolff fortsätter ändå att framstå som en av Sveriges just nu mest intressanta – och högst originella – författare.
Lina Kalmteg
lina.kalmteg@sverigesradio.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar