Karin Wahlberg, De drabbade

Karin Wahlberg, foto Magnus Liam Karlsson

Sjukvårdsstrategen Carolina Broms hittas död i en enslig sommarstuga utanför Dalby i den skånska bokskogen. Ett kallblodigt överfall. Hon har dessutom Fentanyl i kroppen. Vilka kände till att hon var där och vem av dessa har anledning att leta upp henne i stugan och varför? Kommissarie Claes Claesson och Veronika Lundberg har flyttat till Lund – nytt bo, ny tillvaro. Claes försöker göra staden på slätten till sin medan han leder sin första mordutredning på nya arbetsplatsen och Veronika möter sina utmaningar på kirurgkliniken i Malmö. Samtidigt oroar de sig över att dottern Klara har svårt att finna sig tillrätta i sin nya klass. Vi möter även strävsam sjukhuspersonal och cancersjuka patienter och anhöriga, som pendlar mellan hopp och förtvivlan.


Karin Wahlberg
Våren 2001 debuterade jag som författare med kriminalromanen Sista jouren. Jag skulle fylla 51 år i slutet av året. En mogen debutant. Men lycklig.

Då förstod jag givetvis inte att jag hade fått ett nytt yrke – jag är ju både utbildad lärare och läkare. Ännu mindre begrep jag vad det skulle föra med sig. Fantasins förmåga att tänja på gränser är kraftfull. Jag mådde helt enkelt bra av att hitta på. Kunde snarare inte låta bli. Och fick samtidigt en ventil från mitt andra yrkesliv som läkare.

Men att få ihop böcker kräver sittfläsk. Det behövdes även under läkarutbildningen. Betongbaken var med andra ord redan upparbetad. Under första bokens tillkomst arbetade jag heltid som läkare på Universitetssjukhuset i Lund. Jag är gynekolog och förlossningsläkare. Idén till deckarintrigen poppade upp i min hjärna en morgon på kliniken. Jag gick raskt hem och hade ihjäl en läkare och skapade i samma stund det så småningom äkta paret Veronika Lundborg och Claes Claesson. Hon läkare, han kriminalkommissarie. Jag har även skrivit en historisk roman och ett par barnböcker.

Skrivandet kommer från min pappa journalisten, skulle jag tro. Min uppväxt i Kalmar kantades av böcker och skrivmaskinsknatter. Det flöt på när jag väl satte igång att skriva. Då när barnen var utflugna och jag redan hade gjort så mycket annat. När jag var säkrad i försörjningen, något som varit viktigt för mig. Jag som fick min tillvaro helt upp-och-ner när jag var nio år och min mamma dog.

Numera arbetar jag deltid som läkare. Jag har tagit det som en utmaning att försöka beskriva sjukvården inifrån så att de som arbetar inom vården ska kunna känna igen sig, och de som står utanför få en inblick. Denna komplexa verksamhet inom vars väggar allt kan ske. Smärta, oro och död, men även glädje och lättnad präglar innehållet i alla mina böcker. Och det alldeles vanliga trasslet som allt arbetsliv innehåller.

Med Än finns det hopp (2013) lägger jag ett historiskt perspektiv på vården och gestaltat livet på ett lasarett under femtiotalet. Blickar bakåt mot tiden då jag var barn.

Läs mer om Karin Wahlberg och hennes böcker på: www.karinwahlberg.se.

Livet går vidare (2015) är uppföljaren till Än finns det hopp och fortsätter att följa människorna på lasarettet i femtiotalets Ekstad. 2016 kom Cancerland – tur och retur där Karin Wahlberg berättar om när hon fick diagnosen cancer i ändtarmen.

Sagt om boken
"Drabbande om vården och ond bråd död", läs recensionen av Dagensbok.com här.