Karin Smirnoff, Sen for jag hem

Janakippo lämnar Smalånger för att delta i en utställning i Stockholm. Där kommer hennes förflutna åter en gång i kapp henne, samtidigt som nya möjligheter öppnar sig. Kanske innebär det en chans till ett värdigt liv. Med kärleken och konsten som kraft. Om det inte vore för john bror diana och de andra som kallar från norr.

Med sina två första böcker om janakippo, Jag for ner till bror och Vi for upp med mor, etablerade sig Karin Smirnoff som en berättare av rang hyllad för sin särpräglade stil och djupt uppskattad för sin känsla för det mänskliga. Sen for jag hem är den dramatiska tredje romanen om janakippo som fullbordar trilogin.

Karin Smirnoff är bosatt i Piteå och jobbade som journalist innan hon tröttnade och köpte en träfabrik. Efter några år längtade hon tillbaka till skrivandet och sökte till Lunds universitets författarskola med det som skulle komma att bli hennes debut: Jag for ner till bror. Den fick ett jublande mottagande och nominerades till Augustpriset 2018 i den skönlitterära klassen. Bok två, Vi for upp med mor, utkom våren 2019.


Monica Gullman har läst boken

Sen for jag hem är del tre i trilogin om janakippo och hennes liv i byn Smalånger.

Bror är död, repet brast när hon försökte hala in honom när de ramlat ut för stupet. Det hon mindes var hans skrik när kroppen studsade mot bergnavlarna. Han litade på att hon skulle vara stark nog att hålla repet, men armen drogs ur led och hon tappade taget. Sorgen är enorm, hon tänker, ska jag skjuta mig, hänga mig eller dränka mig. Döden känns närmare än livet. Begravning måste bestämmas, men det får bli efter helgerna. Prästen är utbränd och kan inte nu. Pastorsilas meddelar att bror ska begravas i Kukkojärvi, det har församlingen bestämt. Aldrig säger Jana, bror ska ligga här i Smalånger. Det kommer att bli bråk säger alla i Janas närhet, Pastorsilas säger man inte emot, alla utom Jana då.

Boken handlar till stor del om Janas konstnärsskap och hennes små lerfigurer som hon så skickligt formar. Hon tackar motvilligt ja till en utställning av figurerna i Stockholm. Förundrat säljer hon nästan rent på sina små känsliga figurer. Hon träffar Nikki, en ung textilkonstnär på utställningen. Känslor uppstår dem emellan. Bror finns där hela tiden, i hennes huvud, han kommenterar allt hon gör. Ibland säger hon åt honom att hålla käften, lägg dig inte i. Nikki har en far som är stenhuggare, han bor ensligt på en ö i Bohuslän. Jana får för sig att hon vill besöka honom, se hur han skapar sin konst med hjälp av mejsel och hammare. Hon tillbringar några dagar på ön, hon vill lära sig hantverket, att skapa konst ur granit. Antingen har man det i sig eller inte, säger konstnären.

Boken backar också tillbaka till en tid i Janas liv när hon går på konstskola i Stockholm. Hon bodde i en sunkig källarlägenhet, jobbade extra på en bar för att få pengarna att räcka. Hamnar i en destruktiv relation som hon förstår att hon måste avsluta. För att rädda sig själv och sitt liv.

Nästan halvt ihjälslagen tar hon sig ut, hamnar på sjukhus, där blir hon kvar två månader för att läka. Hämnden hon så småningom tar ger henne upprättelse och hjälper henne att gå vidare.

janakippo är en karaktär man som läsare lärt sig att älska. Samtidigt som hon är stark är hon också en trasig person med mycket med sig i bagaget. Hennes empati är stor för barn, djur och de gamla hon besöker i sitt jobb inom hemtjänsten i Smalånger.

Ännu en janakippo-bok med det mycket speciella kippospråket som kännetecknar Karin Smirnoffs böcker.

När hon intervjuades i Go´kväll kunde hon tänka sig att kanske skriva en fjärde bok om janakippo. Jag har läst alla tre böcker nu och skulle gärna läsa en del fyra om hon bestämmer sig för det. janakippo har blivit en älskade karaktär och henne läser jag hur många böcker som helst om.

Boken får betyg 4 av 5

Monica Gullman