lördag 17 november 2018

Monica Gullman har läst Helena von Zweigbergks senaste bok


 Helena von Zweigbergk, Totalskada

Agneta och Xavier har varit gifta länge. Xavier har gått i pension, hon arbetar fortfarande som lärare, barnen är utflugna. Äktenskapet har gått lite i stå, Hon börjar snegla på sin trevlige kollega Hasse. Xavier är sur och lättirriterad för det mesta. Hon försöker vara honom till lags men tänker, kan han vara sur och tvär kan jag också vara likadan. Så händer det katastrofala, Agneta glömmer en kastrull på spisen, hon står ute på trappan, röker och tänker på sitt liv. Brandlarmet går, huset blir snabbt övertänt, hund och barnbarnet som är i huset räddas men det blir en totalskada. Agneta är i chock, det är hennes fel, hennes skuldkänslor är enorma, allt de äger och har är borta, de har bara kläderna de har på kroppen när olyckan hände.

Så får man som läsare följa alla vedermödor, vad som sker efter en brand som försäkringsbolaget bedömer som en totalskada. Att bygga upp på nytt, vad kan räddas av saker och prylar. Men också relationen, Xavier och Agneta. Han behöver egen tid, drar lite fegt till Argentina, det land han levde i med sin första fru (som är död) och sin dotter Maria som idag är vuxen och har ett eget barn, Eddie. Deras barnbarn. Agneta blir ledsen och tänker att han lämnat henne, allt som ska göras med försäkringsbolaget, bank, polisen, allt som ska rensas och kastas. Deras tvillingdöttrar, Hanna och Astrid ställer sig på Agnetas sida och säger att Xavier är en feg svikare.

Helena von Zweigbergh är en mästare på att skriva om relationer, moderskap, surhet, ilska allt som ligger där och gnager, som exploderar när det kommer upp på ytan. Om det finns kärlek, hur tar man till vara, går det att gå vidare eller ska man bryta upp och finna en egen väg, start på något nytt.

När är det dags att äntligen börja prata med varandra på riktigt även om det gör ont?

Ännu en relationsroman av Helena von Zweigbergk, som blir en bladvändare och som skapar tankar och funderingar, vad är viktigt, när slutar man älta?

Den får 4/5 i betyg


Monica Gullman

Monica Gullman har läst Augustprisnominerade, Jag for ner till bror.


Karin Smirnoff, Jag for ner till bror.

Boken är nominerad till Augustpriset i kategori skönlitteratur 2018.

En nutidsroman i glesbygdsmiljö. Jana kommer tillbaka till sitt barndomshem i byn, i första hand för att rädda sin tvillingbror som metodiskt håller på att supa ihjäl sig. Hon kliver av bussen, det är snöstorm, på vägen träffar hon John, byns konstnär, en trasig själ som hon själv. Hon följer med honom hem till hans hus och till hans säng för värme och närhet. Jana blir kvar i barndomshemmet, hon gör vad hon kan för att stötta sin bror. Hon börjar jobba inom äldrevården, åker runt i byn och hjälper de gamla med vardagsbestyren. Kvinnan Marie, byns femme fatale dyker upp i berättelsen hela tiden, hon är död men många i byn har haft någon sorts relation till henne mest männen. Henne vill Jana veta mer om. Sakta börjar minnena från barndomen vakna till liv. Fadern som slog och utsatte barnen för övergrepp. Modern som blundade och maniskt broderade och rabblade bibelord. Förlåta och gå vidare är svårt, det går inte att försvara de övergrepp fadern begått. Han fick som barn fick sitta fastkedjad i hundgården frusen och hungrig. När han placerar bror där och dessutom skjuter ihjäl deras älskade valp har övergreppen gått för långt. Barnet Jana fick när hon var 15 år och fick lämna bort. Ett barn hon tänker på varje dag, vad blev det av henne, hur har hon det?

Hur hon nästan tog livet av fadern, stötte en högaffel i hans mage, han dog inte och det grämer henne. Han kommer tillbaka efter sjukhusvistelsen och fortsätter plåga sin familj på olika sätt.

Boken har fastnat i mitt huvud och hjärta, jag kommer aldrig att glömma den. Jag kan inte annat än älska Jana för att hon är den hon är, trots den bedrövliga barndomen. Det finns en styrka inom henne och ett hopp, vissa saker går inte att förlåta men man kan lära sig att leva med dem. Och sista raderna i boken får mig att le om än med tårar i ögonen.

Den får 5/5 i betyg

Monica Gullman

Monica Gullman har läst Alex Schulmans senaste bok


Alex Schulman, Bränn alla mina brev.

Alex Schulman har skrivit, Skynda att älska, som handlar om hans pappa Allan Schulman. Han har skrivit, Glöm mig, som handlar om hans mamma Lizette samt boken Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng, som är en kärlekshyllning till hustrun Amanda.

Nu kommer boken, Bränn alla mina brev, som handlar om hans mormor Karin Stolpe. Boken börjar med att Alex har förstått att han bär på en stor ilska, något som dessvärre går ut över hans barn och hans hustru, Amanda. Inte med slag och hårda nypor utan han ryter och exploderar för minsta småsak. Han börjar fundera, var kommer detta ifrån. Han får tid hos sin psykolog och hon ber honom rita upp familjens släktträd. På pappans sida är allt lugnt och korrekt, på mammans sida är allt ett enda kaos. Alla hatar varandra, säger upp bekantskapen, slutar träffas på födelsedagar och högtider, det blir bara bråk och ovänskap. Alex börjar forska i sin mormors och morfars historia, Sven Stolpe en av vårt lands största författare och hans hustru Karin. Han läser alla Sven Stolpes böcker, brev och dagboksutdrag. Där hittar han inte bara århundradets kärlekshistoria men också dess tragiska konsekvenser. Den 20 juni 1932 träffar Karin, Olof Lagercrantz första gången, hon frågar om hon får sätta sig med honom vid hans bord och han blir blixtförälskad för livet. Hon har då varit gift med Sven Stolpe i två år. Han är fruktansvärt svartsjuk, Karin är en vacker ung kvinna med mörkt hår och stora mörka ögon. Han säger till henne att om du är otrogen mot mig kommer jag att skjuta mannen, sedan dig och sist mig själv. Hon är väldigt rädd för honom, vill skiljas men törs inte gå ifrån honom. Han hotar och plågar henne hela livet.

Alex minns olika händelser när han och hans syskon är på besök i Filipstad där morfar och mormor bor, de tassar på tå, får inte gråta då blir Sven Stolpe arg. Mormor Karin får medla. Han läser också alla Olof Lagercrantz böcker, får tillgång till brev han skrivit till Karin, också hans privata dagböcker. Utdrag ur dessa finns också med i boken. Det är en gripande och tragisk historia som det gör ont att läsa, passion och svartsjuka, men en kärlek som följer Karin och Olof hela livet fram tills de dör. Trots att de aldrig fick möjlighet att leva tillsammans.

Jag är helt tagen av Alex Schulmans dokumentära berättelse. Så stark, och jag hoppas att han kom till någon sorts förståelse varför han bär med sig den stora ilskan och det hetsiga humöret och hur han kan lära sig hantera det till det bästa för sin hustru och sina barn.

Den får 4+/5 i betyg.

Monica Gullman




måndag 29 oktober 2018

Björn Hellberg signerar sina böcker 2 nov, kl 10-13

Björn Hellberg har onekligen varit med om en hel del under sin långa yrkeskarriär. Bland mycket annat har han:
· Samarbetat med legendariska profiler som Sven Jerring, Lennart Hyland och Torsten Tegnér;
· Anfört sitt lag till fyra raka slutsegrar i SVT:s succéprogram På spåret, där han senare under många år agerade som domare;
· Bildat radarpar med Ingvar Oldsberg i tv och Mats Strandberg i radio;
· Skrivit över 60 böcker och närmare 40 000 artiklar för dagspress och tidskrifter samt varit synnerligen flitigt förekommande i etermedierna;
· Tagit livet av ett 80-tal personer i sina deckare;
· Erövrat titeln som inofficiell svensk mästare i boksignering;
· Nått världsrykte som oomstridd tennisexpert;
· Oavsiktligt lockat in en fullt påklädd Georg Rydeberg till ångande bastuhetta på Grand Hôteli Stockholm;
· Tittat djupt i bystdrottningen Jayne Mansfields urringning, vilket faktiskt gav honom impulsen att döpa sin huvudperson i deckarna till Sten Wall.
· Däremot är Björn tvärsemot ryktet oskyldig till att sångaren Paul Simon en gång visades ut från en bar på Manhattan i New York.

I En sorts memoar presenterar Björn Hellberg för första gången ett urval av sina många hågkomster. Och han gör det med humor, flödande berättarglädje och detaljrik minnesskärpa.

Födde en dotter
I centrum i denna rafflande deckare står Anders Tell som förföljs av en galen hämnare. Efter att ha tagit del av de kusliga anspelningar som riktats mot Tell kopplar kommissarie Sten Wall på sitt skarpsinne för att hitta den anonyme plågoanden. Men hinner han lösa fallet innan skuggfiguren gör allvar av sina skrämmande hotelser?

Denna kriminalroman utgör Sten Walls andra framträdande i litterär form efter debuten i Gråt i mörker (1981). Födde: en dotter hade premiär 1988 och återkommer nu i efterlängtad nyutgåva lagom till 30-årsjubileet.

Sagt om boken
En riktig rysare som inte passar till kvällslektyr för mörkrädda. Även en härdad deckarrecensent upplever boken som nervpirrande, och den gav faktiskt mardrömmar. Björn Hellberg är värd en eloge för en finurligt uträknad och väl formulerad intrig.
/Kerstin Larsson, Nerikes Allehanda

Alldeles utmärkt! Björn Hellberg har ett synnerligen njutbart språk.
/Sven Larsson, Helsingborgs Dagblad

En deckarförfattare att räkna med. Ibland anar man lite av mästaren Simenon, och det är gott beröm.
/Jean Bolinder, Kvällsposten

Romanen är skriven på ett rappt och medryckande sätt. En stor del av spänningen ligger på det psykologiska planet. Läsaren fängslas redan från första sidan, och författaren lyckas hålla dramatiken vid liv romanen igenom.
/Gun Liverstam, Bokrevy










måndag 22 oktober 2018

Monica Gullman läser Alfredsson, Kallifatides och Nauman

Karin Alfredsson, Vajlet och Rut
Året är 1949 och Vajlet får arbete som Fröken i Granträskåsen, en liten by i Västerbottens inland. En gudfruktig plats där Adalbert Robertsson, äldstebroder i Ebeneserförsamlingen är den som styr och bestämmer i byn. Kvinnorna får inte klippa sitt hår, inte sminka sig och helst inte gå i långbyxor oavsett hur kallt det än är om vintrarna. Vajlet är inte gudfruktig nog och det klagas på henne för det men hon står på sig och försöker att inte bry sig om allt sladdrande. Hon är en bra Fröken och omtyckt av sina 17 elever som går i klass ett till klass sex. Hon får en vän i Astrid som äger affären och bär på sin hemlighet. Vajlet lider av ensamheten, att alltid vara på sin vakt orolig att hon ska göra fel vilket de gudfruktiga är snabba att anmärka på. Som att hänga tvätt ute på söndagar och helst inte underkläder, det sticker i ögonen på de gudfruktiga.

Så flyttar Rut in till byn. Hon är den nya postfröken, hon är kortklippt, Gud förbjude. Rut och Vajlet börja umgås, de äter middagar ihop och vänskapen börjar sakta utvecklas till något som Vajlet inte riktigt kan förstå, något varmt och innerligt, starka känslor växer fram, de kan inte stå emot. Gud förbjude, om någon ser eller börjar ana, och just i det religiösa och inskränkta Granträskåsen?

En bok om vänskap och kärlek i en tid och en plats där det inte är tillåtet att sticka ut, vara annorlunda. Fint berättat av Karin Alfredsson, hon är journalist och en av vår tids största kvinnorättsförfattare. Hon har också skrivit deckare och 2006 fick hon Deckarakademiens debutantpris för boken ”80 grader från varmvattnet”.

Vajlet och Rut får 4 av fem i betyg


Theodor Kallifatides, Slaget om Troja
Författaren som bor i Sverige men hela tiden säger att han är grek i hjärtat.

Andra världskriget närmar sig sitt slut men bomberna faller fortfarande i den lilla grekiska byn. Byns lärarinna och barnen i skolan får ta skydd i en grotta. För att få tiden att gå berättar hon om ett annat krig, när grekerna belägrade Troja. Berättelsen av Homeros ur det kända verket Illiaden. Hon berättar ett stycke varje dag och barnen sitter andäktigt och lyssnar.

Detta är Kallifatides egen tolkning av verket. 10 år belägrades trojanerna av akajerna. Upprinnelsen är när prinsen av Troja, Paris, övertalar den undersköna Helena att fly med honom från sin man Menelaus, kungen av Sparta, till Troja för att leva där med honom. Menelaus tror att hon blivit bortrövad av Paris och ger sig av tillsammans med sin här för att ta henne tillbaka till Sparta. Så följer ett 10-årigt blodigt krig. Belägrarna lider av törst, svält, värme, hemlängtan. Härarna möts lans mot lans, huvuden rullar blodet rinner. Kriget böljar fram och tillbaka, och allt för en kvinna som sägs vara den skönaste och vackraste i världen, hur det än slutar är det hon som är förloraren. Hon som är orsak till allt dödande på båda sidor, trojanerna som akajerna.

Jag läser lika andäktigt som barnen lyssnar. En berättelse tolkat av Kallifatides, kriget, kärleken och grymheterna präglas av författarens varma livsvisdom och hans stora kunskap om antikens historia.

Vilken berättarkonst han besitter, Theodor Kallifatides.

Den får 4 av 5 i betyg.


Cilla Nauman, Den oändliga familjen
En amerikansk familj anländer till ett kallt och fruset Sverige. Fadern i familjen är forskare och har fått en tjänst på KTH. Redan från början i boken får man som läsare en föraning om att allt inte är som det ska. Stämningen blir mer och mer desperat. De flyttar in på 19:e våningen i ett höghus. En liten trång och dragig lägenhet, inte alls vad de är vana vid när de bodde i USA. Maken försöker komma tillrätta med sitt nya arbete. Hustrun blir mer och mer isolerad med barnen, två döttrar som försöker anpassa sig till ny skola och ett nytt språk.

Berättelsen berättar ur olika perspektiv, från modern och den äldsta dottern Isabelle, men också en grannflicka som bor i huset mitt emot och följer familjens sönderfall från sitt fönster. Runt omkring ligger den isiga smutsiga snön, mörkret är kompakt. Isabelle halkar i sina kalla gummistövlar som är för små, jackan för tunn, hon hittar hela tiden på saker för att slippa gå hem när skolan är slut, driver omkring i ett skogsområde där hon egentligen inte får vara. Det är mörkt och otäckt. Containern från USA med deras saker dröjer och man börjar undra varför.

Jag bävar att vända blad, jag känner att något fruktansvärt håller på att hända, vägen mot katastrofen. En recensent skriver, ångesten i boken lägger sig som en snara runt halsen på läsaren.

Det gör ont ont ont att läsa boken och när jag kommit till sista sidan och sista meningen är jag ändå glad att det är en fiction jag läst och att detta inte är en sann berättelse. En stark plågsam bok om hur det blir när man i all hopplöshet inte hittar en utväg som kanske kunnat rädda familjen.

Den får 4 av 5 av mig i betyg.

Monica Gullman










måndag 8 oktober 2018

Monica Gullman läser Ohlsson, Ranelid och Bannerhed

Här kommer recensioner på tre av höstens böcker.

Tomas Bannerhed, Lugnet

2011 fick han Augustpriset för sin bok, Korparna, en av de bästa böcker jag läst, någonsin. Minns att jag skrev på bloggen, ”Lyckliga ni som ännu inte har läst Korparna, läs och njut av handlingen och framför allt språket”.

Lugnet är hans andra roman.

Boken handlar om Urban som flyttar från landet till Stockholm, allt i tro om att han skulle få ett bättre liv. Hitta vänner, träffa någon att älska, leva lyckligt. Men riktigt så blir det inte. Ensamhetsfällan slår till, hans värld blir allt mer tillsluten, hans beteende allt mer märkligt. Lugnet är det hem där hans mor bor, ett hem för äldre med psykiska besvär. Hon skriver brev till honom, brev som hela tiden återkommer i boken. Brev han aldrig besvarar, hon vill att han ska höra av sig, komma och hälsa på om så bara för en halvtimme. Men han förmår inte, han är rädd för sin mor, rädd för att han också ska få samma psykiska sjukdom. Moderns brev är stundvis hjärtskärande läsning.

Urban blir mer och mer isolerad han börjar plundra fågelbon, tar med sig äggen hem och dokumenterar dem noggrant. Ibland sätter han sig på en bänk i staden med en bok i handen i hopp om att någon människa ska stanna upp och kanske fråga vad han läser, prata en stund. Men alla bara passerar förbi, han kan sitta i timmar innan han uppgivet går hem. Han träffar en kvinna men hans uppvaktning blir för intensiv, hon vill nöja sig med att bara vara vänner, så där får hans självkänsla en törn igen.

En bok det gör ont att läsa, ensamheten är enorm, han isolerar sig mer och mer. Ett sorgligt och tragiskt människoöde. Allt han önskade sig med flytten till storstaden var att få höra till, hitta någon att älska att vara nära. En tung berättelse, så vackert skriven, och jag som läsare kan inte lägga den ifrån mig utan läser men med en klump i halsen till sista sidan.

Den får 4 av 5 i betyg

Bengt Ohlsson, De dubbelt så bra

14-årige Arvid bor tillfälligt med sin lillasyster hos sin farbror och hans familj. Hans far ger sig ut för att söka arbete, modern är död. Första världskriget går mot sitt slut, Han har sin bädd i stallet, ibland tidiga mornar kommer hans farbror och beter sig underligt, han klämmer och petar på honom, Arvid begriper ingenting, tycker det är lite obehaglig .Så småningom kommer fadern och hämtar honom. De ger sig iväg, arbete i skogen finns det gott om. Arvid trivs med att arbeta och få vara tillsamman med sin far.

Så blir han illa skadad, en stock faller över hans ben. Han förs till närmaste läkare och där blir han kvar en längre tid inkvarterad hos läkarens sköterska och hennes son, Ragnar, som är 17 år och drömmer om en framtid inom det militära.

Arvid och Ragnar blir vänner men också förälskade i varandra. En kärlek som var förbjuden, de försöker dölja den men blir ändå upptäckta och de måste sära på sig. Arvid blir upphämtad av sin far och återgår till arbetet i skogen. Ragnar ansluter sig till den Svenska brigaden, mot sin mors vilja, för att slåss tillsammans med finländarna mot de röda. Han får uppleva fruktansvärda saker under kampen att hjälpa den finländska befolkningen.

Så småningom möts Arvid och Ragnar igen, de börjar resa runt i landet för att hitta arbete, oftast som strejkbrytare, de gör allt för att dölja sin kärlek till varandra men blir bespottade och hånade, ingen vill arbeta med dem. De måste hela tiden resa vidare, något som tär på dem.

Boken slutar med skotten i Ådalen 1931.

En varm och rörande kärlekshistoria men också ett stycke svensk historia från ett nytt och spännande perspektiv.

Människor ville få det bättre, bli fackligt organiserade, men när det inte fungerade bredde arbetet som strejkbrytare ut sig. Författaren väljer att beskriva de hårda motsättningarna utifrån strejkbrytarnas perspektiv, de bespottade och misstänkliggjorda.

Bengt Ohlsson är gäst på Bokens afton den 31 oktober.

De dubbelt bra, är med i Låna och Läs 2018/19

Den får 4 av 5 i betyg

Björn Ranelid, Fantastiska kvinnor i Vattentornet


En författare jag verkligen tycker om att läsa, har läst alla hans böcker. Men som vanligt tar det några kapitel att komma in i det Ranelidska språket, sedan får man inte tappa fokus i texten då berättelsen böljar fram och tillbaka.

Vattentornet ligger i Kirseberg i Malmö.

Tornet har byggts om till bostäder, där bor en blandning av människor. Kriminella, fyllskallar, stökiga och skötsamma, barnfamiljer, många är arbetslösa. Väggarna är tunna och man hör grannarnas bråk och skrik. Inte alla som tur är.

Där bor Ingrid Anker med sina föräldrar, skötsamma människor som tar väl hand om sin dotter.

Boken börjar dramatiskt, lilla Ingrid sex år blir en dag när hon är ute och cyklar ”nästan” utsatt för ett övergrepp, Hon har självbevarelsedrift att slå sig lös och skrikande springa från platsen. Hem till sina föräldrar och berättar, Pappa Preben, arbetar i hamnen och på fritiden är han amatörboxare, han ger sig ut för att söka efter förövaren men hittar honom inte. Men händelsen kommer att finnas i Ingrid Ankers sinne resten av livet.

Boken kommer att handla om huvudkaraktärerna, Ingrid, Stella och Olga som flytt från revolutionens Ryssland. Vänskapen dem emellan löper som en röd tråd genom hela boken som till viss del är dokumentär.

Författaren är själv med i boken i vissa kapitel, hans barndom och uppväxt, livet i Kirseberg, han träffade de tre kvinnorna några gånger.

Boken kom till genom att Ingrid Anker när hon blev gammal tog kontakt med Björn Ranelid och undrade om han inte kunde skriva berättelsen om Vattentornet och människorna som levde där. Den handlar också om den klassresa Ingrid Anker gjorde, från servitris på restaurang till att bli lärare, ett yrke hon trivdes med och var älskad av barnen för sitt oändliga tålamod och vänliga sätt. Ingrid Anker har ett utvecklat sinne för liv och död, ibland känner hon i förväg vad som ska ske, likaså har Björn Ranelid. Något som är mycket märkligt.

Än en gång en bladvändare av Björn Ranelid, hans förunderliga språk, jag läser mycket men kan inte komma på någon annan författare som skriver på samma sätt. Det gör att han blir unik.

Han kommer på en Bokens afton den 23 oktober.

Den får 4 av 5 i betyg

Monica Gullman

onsdag 3 oktober 2018

Elizabeth George, Det straff hon förtjänar

Den lantliga idyllen i den engelska småstaden Ludlow spricker när en av dess mest högaktade medborgare, diakonen Ian Druitt, anklagas för pedofili. Än större oro blir det när Druitt avlider på den lokala polisstationen efter att han häktats. Frågan är om diakonen har begått självmord, eller blivit mördad? Barbara Havers och Thomas Lynley skickas till Ludlow för att undersöka om några fel begåtts av den lokala polisen i utredningsarbetet. De upptäcker att de flesta i Ludlows befolkning, som till lika delar består av pensionärer och universitetsstuderande, har något att dölja. De båda kriminalpolisernas skicklighet sätts på prov när de försöker avslöja alla lögnaktiga vittnesmål om händelseförloppet och utreder här ett av sina mest svårlösta fall.

I Det straff hon förtjänar är Elizabeth George i toppform - en av hennes mest intrikata deckare någonsin, som håller läsaren på sträckbänken hela vägen.

 

Recension
De outtalade förväntningarnas tyranni.

”De växande förväntningarnas missnöje” är ett välkänt citat från dåvarande statsministern Tage Erlander från 1956. Fortfarande aktuellt inom politiken och andra sfärer. Det finns flera travesteringar och en som jag tycker är särskilt träffande är ”De outtalade förväntningarnas tyranni” som beskriver mycket av det som går riktigt illa i vår vardag.

I helgen stötte jag på en kursbok i ämnet när jag läste Elisabeth Georges tjugonde bok om Thomas Lynley och Barbara Havers. ”Det straff hon förtjänar” är en tegelsten på 675 sidor som jag inte tänkte recensera här. Hon har fått alla priser som finns inom genren, hon toppar alltid bestsellerlistorna med sina nya böcker och naturligtvis är den bra. Det är så imponerande att kunna fortsätta att utvecklas efter så många böcker med samma huvudpersoner; inte minst tycker jag det är intressant hur karaktären Barbara Havers utvecklas i hennes författarskap.

Vägen till de fullständiga katastroferna för människorna i denna bok kantas av ”förväntningar” och ”det outtalade”, ibland i förening och ibland var för sig, och det finns något lärorikt och generaliserbart i det.

Jag tror att de flesta av oss ”outtalar” alldeles för mycket. Egentligen finns det bara ett gott argument, en situation där det är klokt att outtala, och det är att det ibland är klokt att vara tyst för att i stället lyssna. I diskussioner om denna fråga möts jag ofta av ett annat argument som handlar om att det skulle vara ”snällt” att outtala. Om t ex din vän har skaffat sig en ny frisyr eller nya kläder som inte alls passar hen skulle det vara ”snällt” att inte säga något. Jag är väldigt skeptisk till det argumentet av flera olika skäl. Om man accepterar det i detta rätt triviala exempel är det lätt att glida över från det till att också outtala inför vännens olämpliga eller skadliga beteende, att blunda inför vännens problem när det uttalade i stället är den enda moraliskt rimliga vägen att gå. Ett annat skäl handlar om att det är så lätt att glida över från det outtalade till den uttalade lögnen: ”Vilken snygg tröja!”. Ofarliga, vita vardagslögner är faktiskt inte alls ofarliga, de jämnar vägen lite större lögner som så småningom lätt skapar en fälla att fastna i, en situation där man både skadar sig själv och andra svårt. I tredje skäl handlar om att det outtalade undanröjer möjligheten till motstånd, till en dialektik, där mina och andras fördomar, missuppfattningar och felaktiga antaganden kan prövas och omprövas. Att uttala är också att lära, att växa, att utveckla; både för sig själv och för den andre.

Argumentet att det outtalade eller de ”små” lögnerna kan motiveras och legitimeras av ”snällhet” är inte hållbart. Jag tror att den egentliga förklaringen till att det ändå är så vanligt bara handlar om rädsla och den vanliga ”någon-annanismen”; varför ska jag säga något, det kan väl ”någon-annan” säga i stället, varför ska jag göra något, det kan väl ”någon-annan” göra i stället. Rädslorna kan vara av olika slag: en rädsla för en eventuell konflikt, en rädsla för att själv bli utmanad, en ovilja att ta den ansträngning som det uttalade ibland kan kräva och oftare än man kanske kan tro: en inför sig själv outtalad rädsla över att få sina egna livslögner hotade. Men farligt och skadligt är det för alla inblandade.

Kombinationen ”outtalade förväntningar” förekommer också frekvent, både i boken och i livet. Kanske är det den vanligaste förklaringen till att relationer går sönder? ”Han borde ju förstå.” ”Hon måste ju inse att …” Eftersom förväntningarna är outtalade växer de över tid till ett berg som så småningom utlöser den stora konflikten; det som uttalat hade varit enkelt att lösa i tidiga skeden har växt till något som inte kan lösas, något som leder till den stora härdsmältan, något som kan vara helt obegripligt för den andre.

Även andra typer av förväntningar, både uttalade och outtalade, behandlas. Till exempel föräldrars förväntningar på sina barn, att förvänta sig att barnen ska bli som man själv är, eller kanske ännu vanligare och ännu värre; att de ska bli som man själva skulle önska vara, det som man själv inte klarat ska barnen förverkliga, genom barnen ska jag få mina drömmar förverkligade, mitt självförverkligande. Även detta en säker väg mot katastrofen.

Så ”Det straff hon förtjänar” är en lärorik underhållning. Läs den gärna! Och fatta mod: uttala mer i din vardag!

Anders Larsson
från Facebook