Martin lever ett liv som egentligen är helt okej. Han är i yngre medelåldern och jobbar som socialarbetare på Sexköparsektionen, han åker ut med poliser och gör tillslag på bordeller i Stockholm. Han bor på Södermalm med sin fru Ellen och sin tonårsdotter Maja. Han har rentav skrivit några monologer som han har fått uppförda, även om det var längesen. Han är förälskad i en yngre polis, och är plågsamt medveten om att han aldrig kommer att göra något åt det.
När en av hans klienter hamnar på sjukhus efter ett självmordsförsök blir han övertalad att ta hand om klientens hund Rulle. Det är tänkt som en tillfällig lösning, men i mötet med hundens villkorslösa kärlek sätter sig starka och oväntade känslor i rörelse inom Martin.
Drick värmen ur min hand är en vemodig berättelse om en man som börjar ompröva de flesta av sina relationer och så sakteliga inser vidden av sin ensamhet, mitt i en Stockholmsvardag som sjuder av mingel, teaterpremiärer och parmiddagar.
Recension, 2016-10-31
Bengt Ohlsson, belönades 2004 med Augustpriset för sin bok, Gregorius.
Han skriver också dramatik och är sedan 1988 en uppskattad krönikör i Dagens Nyheter.
Här kommer nu hans nya bok, Drick värmen ur min hand.
En märklig titel, som inte har någon direkt koppling till boken.
Martin har varit gift med Ellen i femton år, de har en tonårsdotter, Maja. Äktenskapet är väl sådär, glädjen och passionen saknas. Han anpassar sig efter Ellens sinnesstämningar, när hon har den där rynkan mellan ögonen eller kniper ihop läpparna till ett streck vet han att han ska dra sig undan för att undvika den kommande konflikten och hennes missnöje. Ellen har en regel, ingen får bestämma något på egen hand, allt ska förhandlas inom familjen,
Martin arbetar som Socialarbetare på Sexköparsektionen. Han åker med polisen när det ska göras tillslag på bordeller i Stockholm. Han är i hemlighet förälskad i Zerya, en 15 år yngre polis och kollega. När en av hans klienter försöker begå självmord blir han övertalad av mannen hustru att ta hand om deras hund Rulle. Hon orkar inte i nuläget själv, hon ger hunden till Martin. Motvilligt tar han hunden med sig hem. Han har för första gången fattat ett beslut utanför Ellens regel att allt ska förhandlas inom familjen. Naturligtvis får detta konsekvenser men Martin står på sig, Rulle blir kvar. Hans liv förändras, hundens villkorslösa kärlek får honom att inse hur ensam han varit trots familj, jobbet, teaterbesöken och parmiddagarna. Han ägnar sig mer och mer åt Rulle, går timslånga promenader, njuter av samspelet mellan hund och människa. Men säg den lycka som varar för evigt...
En ömsint och vemodig bok så vackert skrivet, jag sträckläste den, det tog en dag.
Jag ger Bengt Ohlsson 4+ av 5 i betyg
Monica, Vängåvans kulturtant.
måndag 31 oktober 2016
måndag 24 oktober 2016
Alex Schulman, Glöm mig
I sin mest självutlämnande roman någonsin berättar Alex Schulman om sökandet efter försoning med sin alkoholiserade mamma.
Det är sommar. Alex Schulman befinner sig på sin mammas lantställe för att övertala henne att skriva in sig på en avvänjningsklinik. Det räcker nu. Han vill ha sin mamma tillbaka. Den glada mamman han minns från barndomen. Vad var det egentligen som det gick fel mellan dem?
Genom Alex djuplodande och smärtsamma tillbakablickar till barndomen får läsaren följa det krackelerande förhållandet mellan mor och son, och, när sprickan dem emellan verkar vara som störst, följa det vuxna barnets desperata strävan efter att reparera relationen.
”Glöm mig” är en gripande och djupt personlig skildring av en problematisk relation mellan mor och son, om medberoende, längtan och det outtröttliga behovet av försoning.
Det är sommar. Alex Schulman befinner sig på sin mammas lantställe för att övertala henne att skriva in sig på en avvänjningsklinik. Det räcker nu. Han vill ha sin mamma tillbaka. Den glada mamman han minns från barndomen. Vad var det egentligen som det gick fel mellan dem?
Genom Alex djuplodande och smärtsamma tillbakablickar till barndomen får läsaren följa det krackelerande förhållandet mellan mor och son, och, när sprickan dem emellan verkar vara som störst, följa det vuxna barnets desperata strävan efter att reparera relationen.
”Glöm mig” är en gripande och djupt personlig skildring av en problematisk relation mellan mor och son, om medberoende, längtan och det outtröttliga behovet av försoning.
Recension 2016-10-22
Alex Schulman har skrivit boken om sin pappa, Skynda att älska, en hyllningsbok till en far. Han har också skrivit boken, ”Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng” en hyllning och kärleksbok till sin fru Amanda.
Så kommer då boken, ”Glöm mig”, en bok om mamma Lisette och hennes 30 åriga drickande.
Första gången sönerna upptäckte att mamma drack var när de lekte kurragömma, Alex var då sju år. Han hade gömt sig i mammas klädgarderob, det klirrade till, 15-20 tomma vinflaskor rasade omkull. De tog med flaskorna till Systembolaget och av pantpengarna köpte de tuggummi.
Så följer 30 år av medberoende. Det märkliga är att ingen, sönerna eller maken konfronterar henne för hennes drickande som så klart blir värre och värre. Man tassar på tå, bevakar, lyssnar av, gläds åt de dagar mamma är nykter, men hon faller alltid tillbaka i sitt missbruk. Man skyddar, ljuger när jobbet ringer, säger att hon är sjuk, säng liggandes.
Detta är Alex berättelse om en familj i sönderfall. Hur han och hans bröder präglas av (hemligheten), en mamma som dricker.
Han berättar om episoder under uppväxten och som vuxen med egen familj. Kärleken till mamma Lisette löper som en röd tråd genom boken men också besvikelse både över henne och över sig själv att han inte tog konfrontationen innan det nästan var försent.
Så fint skrivet, jag blir djupt berörd av att läsa boken, den känns i hjärtat.
Monica Gullman
Alex Schulman har skrivit boken om sin pappa, Skynda att älska, en hyllningsbok till en far. Han har också skrivit boken, ”Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng” en hyllning och kärleksbok till sin fru Amanda.
Så kommer då boken, ”Glöm mig”, en bok om mamma Lisette och hennes 30 åriga drickande.
Första gången sönerna upptäckte att mamma drack var när de lekte kurragömma, Alex var då sju år. Han hade gömt sig i mammas klädgarderob, det klirrade till, 15-20 tomma vinflaskor rasade omkull. De tog med flaskorna till Systembolaget och av pantpengarna köpte de tuggummi.
Så följer 30 år av medberoende. Det märkliga är att ingen, sönerna eller maken konfronterar henne för hennes drickande som så klart blir värre och värre. Man tassar på tå, bevakar, lyssnar av, gläds åt de dagar mamma är nykter, men hon faller alltid tillbaka i sitt missbruk. Man skyddar, ljuger när jobbet ringer, säger att hon är sjuk, säng liggandes.
Detta är Alex berättelse om en familj i sönderfall. Hur han och hans bröder präglas av (hemligheten), en mamma som dricker.
Han berättar om episoder under uppväxten och som vuxen med egen familj. Kärleken till mamma Lisette löper som en röd tråd genom boken men också besvikelse både över henne och över sig själv att han inte tog konfrontationen innan det nästan var försent.
Så fint skrivet, jag blir djupt berörd av att läsa boken, den känns i hjärtat.
Monica Gullman
fredag 21 oktober 2016
David Dalton, Det är inte mig ni söker: Jakten på Bob Dylan
Det är inte mig ni söker: Jakten på Bob Dylan
David Dalton
Denna biografi är mer aktuell än någonsin, då många journalister världen över just nu försöker få tag i Dylan. Spekulationerna hopar sig om varför han är så otillgänglig. Men det här är inget nytt fenomen. Författaren och journalisten David Dalton, som själv fått många utmärkelser och skrivit biografier över bland andra James Dean, Janis Joplin och Andy Warhol, har sina svar på Dylan-gåtan. Jag vill rekommendera hans faktaspäckade och bildillustrerade bok. Den är spännande och vittnar om djupa kunskaper om vår senaste litteraturpristagare. Biografin innehåller även delar av Dylans poesi och följer en kronologisk ordning.
Låt mig hoppa rakt in i boken, till dess kärna. En kvinnlig journalist skriver en avslöjande artikel i tidskriften Newsweek 1963. Bob Dylan har länge spridit lögner om sin bakgrund, sagt att han var föräldralös, en fattig kringdrivande luffare från landet. Det har gått rykten om att Dylan ljugit om allt möjligt om sin bakgrund. Nu avslöjade Emily Coleman att han egentligen var född av de 1963 högst levande föräldrarna, Aby och Beatty Zimmerman. De hade helt nyligen fått flygbiljetter tillsänt sig för att kunna lyssna på en av hans koncerter. Fakta drogs fram. Bob Dylan föddes 1941, fick namnet Robert Allen Zimmerman och kallades Bobby. Bakgrunden är judisk, från ryska och littauiska släktgrenar, och släktingar hade begett sig till USA undan förföljelser och för att få ett bättre liv. Fadern var affärsman och sålde hushållsmaskiner. Bobby bodde hos dem i en stad i Minnesota i 18 år. Även där fanns det antisemitiska stämningar. Dylan blev mycket upprörd över den avslöjande artikeln. Det var enligt Dalton början till en extremt fientlig inställning till pressen.
Bob Dylan ville inte fastna i en judisk väletablerad identitet. Vid ett tillfälle konverterade han till kristendomen, men det är osäkert hur länge han stannade i denna gemenskap. Inte heller ville han ha epitetet protestsångare. I hela livet har han sökt nya vägar, nya identiteter. Men amerikan vill han vara, om jag förstått David Dalton rätt.
Ingalill Eriksson
tisdag 4 oktober 2016
Britta Röstlund, Vid foten av Montmartre
På en boulevard nära Montmartre ligger Mancebos speceriaffär. På en våning ovan bor han med sin familj, och rakt över boulevarden finns kusinen Tariqs skomakeri. Livet går sin gilla gång, men i ett slag förändras hans tillvaro då madame Cat kommer in och ger honom i uppdrag att spionera på hennes man som hon tror är otrogen. Mancebo blir en ambitiös om än nervös detektiv och upptäcker att saker inte är som han trott.
Samtidigt, inte långt därifrån, sitter en journalist på ett café och arbetar. Plötsligt kommer en man och frågar: Väntar ni på monsieur Bellivier? Hon svarar ja, och hamnar på ett kontor med en tillsynes meningslös uppgift - att under några veckor vidarebefordra mail. Efter varje arbetsdag får hon blommor av receptionisten. Varför? Och vem är monsieur Bellivier?
Britta Röstlunds debutroman är en gåtfull, rolig och spännande historia som utspelar sig i Paris. Med stegrande nyfikenhet och fascination följer man berättelsen till det överraskande slutet.
Britta Röstlund är bosatt i Paris sedan 15 år, varifrån hon frilansar som journalist. Hon rapporterar om allt från modemässan i Paris till det politiska läget i landet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)