Gustaf Skördeman, Geiger

Gustaf Skördeman

När hon vinkar av barnbarnen ringer den fasta telefonen. Ur luren kommer ett ord, Geiger. I decennier har hon vetat att detta skulle kunna ske och allting gungar till. Hon vet vad det innebär, letar fram vapnet, skruvar på ljuddämparen och smyger fram bakom sin man och sätter mynningen vid hans tinning. Sedan trycker hon av. Mordet i Bromma är inte ett fall för Sara Nowak. Men hennes poliskollega vet att Sara känner de drabbade, de tillhör hennes uppväxt, och därför behövs hon. Sara trotsar reglementet och kliver in i utredningen, ett förmörkande förflutet intar henne och kastar in henne i en förödande plan som väntat i en evighet på att få iscensättas.
 
Gustaf Skördeman är född 1965 i Nederkalix och arbetar som manusförfattare, regissör och producent. Han har även medverkat i Stockholm Live och varit verksam som serieskapare. Geiger är hans skönlitterära debut.

Sagt om boken
Anders Kapp har läst Geiger: "Det känns som om året börjat med många debutanter och en av dem är Gustaf Skördeman med nya Geiger som redan sålts till 17 länder", läs hans recension här.

Maria Grund, Dödssynden

Bestialiska mord i en av årets svenska spänningsdebuter

En fjortonårig flicka hittas död i ett vattenfyllt kalkbrott på en välbekant och samtidigt märkligt främmande ö utanför Sveriges ostkust. Handlederna är sönderskurna och ett grovt snöre är intrasslat i håret. På ena höften står talet »26« skrivet med blå märkpenna. Inga spår återfinns runt kalkbrottet. Dagen efter hittas en bokantikvarie brutalt knivmördad på andra sidan ön. Utöver knivhuggen i bröstet syns över strupen två sår – som ett kors. Flickans död avskrivs som självmord, medan kriminalkommissarie Sanna Berling tillsammans med sin nya kollega Eir Pedersen inleder utredningen om antikvarien. Men Sanna upptäcker ett oroväckande samband mellan det senare fallet och den fjortonåriga flickan.

Snart blir det tydligt att det som inträffat bara är startskottet för en hel rad våldsamma mord. En kamp mot klockan inleds. En kamp i vilken sju barn visar sig ha nyckeln till den ohyggliga sanningen – och som blir långt mer personlig för Sanna än hon någonsin kunnat ana.

MARIA GRUND, född och uppvuxen utanför Stockholm, är skribent och manusförfattare med en Master of Fine Arts-examen från New York University. Under sin karriär har hon främst arbetat inom film- och mediebranschen, varav många år som redaktör för det brittiska mediebolaget The Smalls. Efter flera år i London och New York är hon nu bosatt på Gotland. Dödssynden är hennes första roman, som väckt stort internationellt förhandsintresse.

Sagt om boken
Anders Kapp har läst boken, "Det är en imponerande debut som Maria Grund nu gör med Dödssynden, en spänningsroman som levererar massor", läs hans recension här.

Monica Gullman har läst boken. Här är hennes recension

En fjortonårig flicka hittas död i ett vattenfyllt kalkbrott med uppskurna handleder. Kriminalkommissarie Sanna Bergling är första på plats, en ny kollega Eir Pedersen, dyker upp efter en stund.

Två kvinnor med trasigt förflutet ska försöka utreda vad som hänt, självmord eller mord? Dagen efter hittas en bokantikvarie brutalt knivmördad i sin bostad. Nu följer mord på mord, alla lika brutala, alla döda har ett sår över strupen som ser ut som ett kors. Var finns sambandet?

Sanna vill hela tiden återkoppla till den fjortonåriga flickan i kalkbrottet, lägg det till handlingarna, säger hennes chef och sök efter mördaren till de brutala knivmorden. Sanna och Eir får en koppling till sju barn som varit på ett läger för några år sedan i kyrkans regi. De hittar ett makabert fotografi där barnen bär djurmasker. Utredningen kommer på att detta ska symbolisera de sju dödssynderna.

Sanna plågas av mardrömmar, hon sover på en tältsäng i ett garage och knaprar piller för att orka med sin vardag och sitt jobb. Hennes man och son dog i en villabrand (mordbrand) och hon var den som överlevde. Hon vet vem som tände på, hon har hans adress ständigt i fickan. Hon vet att hon en dag kommer att döda honom. Hämnas den som tog hennes familj ifrån henne.

Eir har också sina demoner. En lillasyster som varit tung missbrukare av droger. Eir har nu ansvar för henne, de bor tillsammans i Eirs lägenhet. Suget finns där hela tiden, just nu är hon drogfri, men Eir vet att hon kan dra närsomhelst. Samtidigt som hon vill hjälpa Sanna våndas hon över sin lillasyster, oroar sig. Eir är tuff och hård, har jobbat på NOA men blev förflyttad till Sannas grupp, två skadade kvinnor som försöker samarbeta.

Fler och fler röda trådar uppstår, dessa måste knytas samman så att utredningen blir komplett. Detta är Sannas och Eirs ansvar något som också tär på dem.

Skickligt skrivet av författaren, något av det bästa jag läst på länge. Så överraskar hon mig med ett slut jag aldrig kunnat ana mig till.

Hoppas att Maria Grund skriver fler spänningsromaner om Sanna och Eir…jag kommer garanterat att läsa dem alla.

Monica Gullman

Maria Adolfsson: Mellan djävulen och havet

Världsartisten Luna befinner sig i hemlighet i Doggerland för att spela in sin första skiva efter tio års tystnad. Irriterande vacker och outhärdligt god trollbinder hon alla i sin närhet på festen som avslutar inspelningarna. Alla utom en sur kriminalinspektör som plötsligt känner sig gammal och trött.
Nästa morgon är Luna försvunnen. Samtidigt faller ännu en kvinna offer för den våldsman som härjat huvudstaden.

Under några ovanligt varma vårveckor ställs kriminalinspektör Karen Eiken Hornby inför val som innebär skillnaden mellan liv och död både för hennes egen och för andras del. Val som tycks omöjliga.

”Mellan djävulen och havet” är tredje delen i den hyllade serien om Doggerland, ett fiktivt land mellan Storbritannien och Skandinavien.

Sagt om boken:

Huvudkaraktärer är Kriminalinspektör Karen Eiken Hornby, kollegorna. hennes inneboende man Leo, musikern som hon också har ett förhållande med och den 19-åriga Sigrid som Karen låtit flytta in i sitt hus. En rotlös tjej som pluggar men driver omkring lite, söker jobb här och där för att få ihop pengar.

Världsstjärnan och artisten, Luna, befinner sig i hemlighet på Doggerland för att spela in en skiva, hon har sitt ursprung från trakten och känner Leo sedan uppväxten. Luna är otroligt vacker och trollbinder sin omgivning. Svartsjukan rasar i Karen när Leo tillbringar mer och mer tid i studion
med Luna och henne projekt. Så försvinner Luna, hon skulle ha repeterat en sista gång, alla i gruppen sitter och väntar, hon dyker inte upp.

Kriminalarna med Karl Björken i spetsen och Karen har fullt upp. Man har hittat en kvinna i ett buskage som blivit överfallen och svårt skadad. Förövaren har kört upp en trasig flaska i hennes underliv och trasat sönder henne, hon är vid liv, men knappt. Detta är det femte överfallet på kvinnor på kort tid. Alla har blivit utsatta på samma sätt.

Luna kommer inte tillrätta, polischefen vill avvakta med en offentlig anmälan, de kommer att bli invaderade av media utländsk som inhemsk om hennes namn läggs ut. Då kommer ett meddelande från Lunas mobil, hon har bara tagit en kort paus, behöver lugn och ro några dagar. Kriminalarna kan andas ut. Nu ägnar man all tid åt att hitta förövaren som så brutalt skändar kvinnor.
Jag gillar det jag läser, handlingen tar fart, Karens privata bekymmer blandas med hennes utredning, hon ligger hela tiden steget före sina kollegor, hon hittar en koppling som hon i smyg vill testa innan fler kvinnor hittas söndertrasade.

Det är något som inte stämmer med det meddelande man hittat i Lunas mobil, är hon kidnappad, var finns hon i så fall?

Spännande intrig och ett driv i språket, en handling som ställs på sin spets de sista raderna där en slutkörd Karen får visa sin styrka och kompetens.

Jag tänker backa och läsa de två tidigare böckerna i serien från Doggerland. Gillar karaktärerna och sättet Maria Adolfsson skriver på. Vill lära känna karaktärerna bättre.

Monica Gullman

Gina Dirawi, Paradiset ligger under mammas fötter

 

Gina Dirawis debutbok är en knivskarp, frispråkig roman om frigörelse, vänskap och världens orättvisor.

Mona längtar efter frihet, revolution och att slippa alla hyenor i småstaden som inte fattar att hon är en alfakrigarinna. Både de i moskén och skolan är hatare, till och med Mila har blivit en feg slavinna. Men bara oupplysta kan kalla Monas graffiti för klotter - det är konst som visar sanningen.

Hennes bästa vän Mila måste skaffa flawless betyg för att komma in på läkarlinjen och flytta från Norrland. Det är dags att visa världen att hon är mer än ett hijabispöke som inte går på andra fester än sin mammas mångfaldsgrupp. Ja, Mila kanske inte har nått sin målvikt än och hjärnan har inte funkat som den ska på sistone, men hon vet att hon har Allah på sin sida. Måste Mona vara så extrem bara?

Nour bor i ett palestinskt flyktingläger i Beirut - en sliten stadsdel som styrs av en grupp korrupta män. På skönhetssalongen samlas kvinnorna varje dag för att avhandla det senaste skvallret och hemligheterna som kan förstöra människors liv.

Hur fuck ska en kvinna kunna skina när livet bara dumpar khara på en? Det enda som återstår är att ta världen på sina egna axlar och rensa upp i orättvisan - och nånstans börja hitta sig själv på vägen. Men vad brukar världen göra mot kvinnor som vill ha mer än det som serveras?

Gina Dirawi, född 1990 i Sundsvall, är prisbelönt programledare, komiker, skådespelare och artist. Paradiset ligger under mammas fötter är hennes debut som författare.

Sagt om boken
Gina, berättar hos Fredrik Skavlan: ”Detta är det värsta jag gjort, jag låg på golvet och skrek, jag fixar inte det här, vad har jag ställt till med?” Så, vad driver en människa att skriva en bok? Men en bok blev det, Paradiset ligger under mammas fötter. (En bok jag velat läsa själv när jag växte upp, säger hon.)

Efter 50 sidor tänkte jag ge upp, men samtidigt drev nyfikenheten mig vidare. Vad vill Gina Diravi med den här boken? Stundvis är den väldigt grym = otäck, inte grym = häftig.

Hennes karaktärer, Mona och Mila har varit vänner sedan småskolan. De skyler sitt hår med sjalar, de är palestinier. Går plikttroget till koranskolan där Mona driver prästen Moustafa till vansinne med sitt ifrågasättande över den religion de tillhör. Han har en planka som han slår barnen med när de inte lyssnar ordentligt och tar till sig det han talar om.

Mona bär på en väldig ilska, hennes mor ligger för döden på sjukhus, hennes pappa vägrar följa med och besöka henne, han har stängt in sig i sitt sovrum och kedjeröker febrilt. Mona får utlopp för sin ilska med att klottra alla orättvisor hon förmår, det är konst säger hon, inte klotter.

Mila är duktig i skolan men moderns press på henne ställer till det, hon säger till alla sina väninnor att Mila ska plugga till läkare efter gymnasiet, hon har A i alla ämnen.
När Milla får sitt studentbetyg har hon fått B i två ämnen, då brister det för henne, hon tar moderns bil och drar iväg, kraschar. Hon vaknar upp på psyket, för andra gången i sitt 19-åriga liv.

Monas mors sista önskan är att hon ska bli begravd hos sin familj i Libanon (Beirut). Mona organiserar resan dit med kista och allt, fadern är inte till någon hjälp.

Där får hon veta att hon inte får vara med på sin mors begravning, endast män får delta, så är traditionen. Mona blir förtvivlad och hennes ilska växer. Hon får hjälp av Nour den tredje karaktären i boken. De följer begravningen på avstånd borta från männens blickar.

Mila vill ut från psyket, men hon är inte redo. Hon träffar flickan Eva som bara har en enda önskan, att ta sitt liv. Mila behandlar henne illa, med kränkningar och elakheter. Tillslut förstår hon att hon inte får bete sig så illa, försöker istället bli vän med Eva. Hon kryper ner i Evas säng, tar hennes hand och kramar den. Lägger sin svarta sjal emellan dem, så somnar de. Nästa morgon är Eva död, hon har hängt sig i Milas sjal, äntligen fick hon ta sitt liv.

Mila har ätstörningar, hon plågar sig med hjälp av sin tandborste djupt ner i svalget att kräkas upp allt hon äter. Mona och Mila träffas så småningom av olika skäl i lägret i Beirut.

De sista sidorna i boken blir dramatiska, Monas, Mila och Nours kamp för ett bättre liv, inte bara för kvinnorna och barnen i lägret där drogerna , det smutsiga saltvattnet som ger dem sår på kroppen när de duschar, soporna, råttorna, kackerlackorna och männen som bestämmer och hela tiden bär med sig vapen, utan också världen över.

En dramatisk bok, men svår att lägga åt sidan, vill gärna läsa om hur det går för dessa tre unga kvinnor, det är mycket jag inte fick svar på.

Men det kanske kommer en till bok nu när Gina kan räkna sig som författare.

Monica Gullman

Tommy Nilsson, Om : det tar tid att bli människa

Om man som Tommy föds in i strul, så är det lätt att upprepa trassliga mönster. Och spär man på trassel med alkohol och narkotika så blir man även gränslös. "Jag har levt ett himla liv, helt enkelt. Det tog många långa år av strul, innan jag blev en man som tog mig själv, min karriär, mina förhållanden och andra människors liv på fullt, helhjärtat allvar."

Visst stämmer det att i sprickor kommer ljuset in. Perfektion är inget att stå efter, att några skavanker ofta ger intressantare och mer mänskliga människor. Men är man för brusten, så måste man hela vissa bitar. För att må bra, och för att vara bra för andra.

Tommy Nilsson, född 11 mars 1960, är artisten som efter många år inom svensk hårdrock slog igenom som soloartist 1987 med Allt som jag känner och vann 1989 Melodifestivalen med En dag. 1994 års Öppna din dörr blev Årets låt på Svensktoppen. 2016 deltog Tommy i Så mycket bättre i TV4.

Marie Nilsson Lind, Josas bok : min berättelse

Nu kommer boken om ­systrarna Josefin och Marie Nilsson. Från barndomens Gotland till artistlivet i Stockholm, från den berusande glädjen i att stå på scen, till tystnaden efteråt när strålkastarna slocknat och publiken gått hem.

Personligt, med värme och humor, berättar ­Marie Nilsson Lind om sin syster Josefin, artisten och skådespelaren. I boken som Marie lovade Josefin att skriva alldeles innan hon gick bort, blott 46 år gammal, skriver hon om systerskap och konstnärskap, glädje, sorg och kärleken till livet och scenen. Men också om hur man klarar av att gå vidare efter att ha förlorat sin själsfrände.

Josefin Nilssons liv skildrades våren 2019 i den mycket uppmärksammade SVT-dokumentären Josefin Nilsson Älska mig för den jag är . ­Marie Nilsson Linds sommarprogram var ett av de mest uppskattade under sommaren 2019.

Monica Gullman har läst två böcker, Mammajournalen och Vuxna människor

Helene Råberg, Mammajournalen
En roman om en mamma, som inte riktigt orkade vara mamma. Och ett barn, en flicka, som kämpar för att bli sedd, som försöker vara till lags, längtar efter kramar och trygghet. När flickans lillebror föds har pappan redan lämnat dem. När lillebror är åtta månader blir han bortadopterad, mamman orkar inte med att ta hand om två barn. Flickans ständiga oro, ska jag också bli bortlämnad?

Mamman träffar en ny man, allt blir lugnt, just nu i alla fall. Flickan får en låtsasfarmor och farfar som hon lär sig älska, där hittar hon äntligen tryggheten och får sina kramar och en kärleksfull omvårdnad. Mamman Barbro är skör, hon åker ut och in på psykakuten. Flickan börjar hitta små askar med lugnande piller gömda här och där i mammans lägenhet. Hon försöker skapa sig ett eget liv när hon blivit vuxen, men oron för mamman finns där hela tiden.

En roman om vad som händer i en mamma/dotterrelation när den psykiska ohälsan tar över och hjälpen från psykiatrin inte kanske fungerar när behoven är som störst.

En gripande och tankeväckande bok skriven med ett fint språk av Helene Råberg. Jag kommer att tänka på den länge, länge.

4/5 i betyg


Marie Aubert, Vuxna människor
En roman om luggslitna familjeband, avundsjuka och skammen över en oälskad tillvaro. Ida har nyss fyllt 40 år, hon är arkitekt och singel, hoppar från förhållande till förhållande. Hon har bestämt sig för att frysa sina ägg tills hon träffar den rätte. Nu ska man fira moderns 65 årsdag i sommarparadiset. Lillasystern Marthe, hennes man och Ida ska träffas i sommarstugan som modern äger och dukar upp till fest. Men det blir inte riktigt som Ida tänkt sig. Lillasyster Marthe visar sig vara gravid och är ömkligare än vanligt. Ida tycker att hon flummat runt i tillvaron. Hoppat från jobb till jobb och aldrig skaffat sig en riktigt utbildning. Och nu ska Marthe dessutom bli mamma, detta innan storasyster Ida blivit det. Avundsjukan och ilskan kokar i henne. När mamman kommer börjar hon pyssla om lillsyrran på det sätt hon alltid gjort, Marthe är ju så skör, säger hon. När hon sen säger till Ida, ”när ska du skaffa ett seriöst förhållande och börja bilda familj?” Då brister det för Ida, den fina gemenskap de planerat för när mamman nu fyller 65 år blir istället ett familjedrama där gamla oförrätter kommer upp i ljuset.

En bok på bara 110 sidor, men en bok som berör mig som läsare. Viktigt för mig när jag läser böcker är att jag tycker om karaktärerna. I den här boken kan jag inte tycka om någon av dem men jag kan delvis sympatisera med Ida, hennes utsatthet och utanförskap i familjen gör lite ont.

Boken är med i Låna & läs 2019/20

4/5 i betyg

Monica Gullman