Fredrik
sitter i vardagsrummet och stirrar på korsordet han har liggande i knät. Det är
dagen efter och han har ingen aning om vart hans liv ska ta vägen.
Lottas röst kommer från en annan plats i universum.
”Fredde, varför svarar du inte när jag pratar med dig?”
Hon står i dörröppningen, i aerobicsdräkt, med händerna i sidorna.
Han försöker samla sig.
”På torget, fem bokstäver?”
”Jamen stånd! Du minns väl inte hur ett sånt stavas. Ida ska vara i
stallet om en timme men det har du väl också glömt!”
Hon vänder sig om och marscherar ut i köket. Han reser sig och
följer efter. Tankarna mal runt i huvudet. Var det en engångsgrej för henne! Tänk
om hon inte vill träffas igen! Knuten i maggropen pulserar. Lotta gräver i
frysen och hittar några mellanmålspizzor, pratar utan att vända på huvudet.
”Hur är det med dig egentligen? Du brukar väl aldrig lösa korsord.”
”Det är bra för intellektet”, säger han. ”Många företagsledare
löser korsord när de har en stund över.”
Lotta fnyser.
”Men du är ju ingen företagsledare och förresten, varför har inte
du varit på jobbet idag?”
* * *
”Ida,
du får åka taxi till stallet. Bilen är trasig.”
Dottern muttrar något ohörbart bakom sin Ipad.
”Du måste skynda dig, jag ringer efter taxin nu. Mamma hämtar dig
när hon åker hem från gymmet.”
”Vaddå taxi? Ska jag komma till stallet som en jävla överklassunge du
inte har tid med? I så fall åker jag inte.”
Han vill inte att Ida ska ta sig för att stanna hemma, inte idag av
alla dagar.
”Svär inte! Taxin kan ju stanna nere vid kiosken och så går du sista
biten.”
”Vaa! Ska jag gå! Jamen då hinner jag ju inte!”
Ilskan bränner till i bakhuvudet.
”Okej, vi tar väl bilen då, men skyll dig själv.”
Lata unge, lägger han nästan
till men hejdar sig eftersom det vore dumt att göra sig ovän med henne. Allt
han vill är att få vara i fred och försöka reda ut det hände igår, vad det
betyder för honom och få behålla känslan av den lilla gropen i hennes ländrygg
mot fingertopparna.
Han har lämnat tillbaka nyckeln till leasingbilen och varit tvungen
att panikhyra en Nissan Micra. Ventilationssystemet krånglar, det är instängt
och luktar unket. Ida som har anlag för åksjuka är nära att kräkas.
”Var är vår riktiga bil? Hur tror du det känns för mig att bli
skjutsad i den här löjliga skrothögen? Fattar du inte att mina kompisar kommer
att skratta åt mig?”
Varför höll han det där talet?
Som senior säljare hade han känt sig manad att säga något, ville ge
en röst åt de som den nya ledningen bestämt sig för att göra sig av med.
Efteråt förstod han att det varit en dålig idé. Ingen hade tackat honom, några
hade till och med flinat åt hans sarkasmer. Hon måste ha tagit honom för en
jubelidiot. Konstigt att hon överhuvud taget velat ha med honom att göra.
Han skickar ett SMS till Lotta och ber henne hämta Ida som
småspringer den sista biten till stallet. Blir sedan sittande i Micran med
förardörren på glänt. För första gången i sitt liv är han arbetslös och anstränger
sig för att försöka bekymra sig om den saken. Men det går inte. Det enda han
kan tänka på är den där lilla gropen i ländryggen och att han måste få träffa
henne igen. Det knyter sig i magen. Han startar bilen och kör till jobbet. Sitt
före detta jobb.
* * *
Egentligen
hade han inget på festen att göra och det började inte bra.
Efter sitt misslyckade tal tog han ett par drinkar och blev ganska
onykter. Annars hade han inte vågat gå fram på det där viset. Han ställde sig
vid bardisken och pekade på hennes drink.
“Martini, shaken not stirred, I presume?”
Ångrade sig direkt. Fan så töntigt! Hon himlade med ögonen.
”Och vad var det där för nått?”
”Känner du inte till Agent 007?”
Hon log men inte elakt.
”Jovisst. Och du då, är du också störd?”
De skrattade tillsammans, han sade att han bjöd på den där och lovade
att bättra sig.
”Förlåt, men jag tänkte att du kanske vill prata lite. Det är inte
lätt vet du, när man är lite blyg.”
Då undrade hon hur man kan vara säljare om man är blyg. Han sade
att det är två skilda saker, att sälja och att konversera på en fest. Hon undrade
om hon skulle lära honom att småprata, sälja kunde han väl redan. Inte så bra,
svarade han eftersom han just fått sparken. Hon frågade honom om företaget,
eftersom hon var nyanställd jurist. Han berättade anekdoter, pekade ut kollegor
som var intressanta på något sätt och vem som varit ihop med vem på tidigare
fester. Hon berättade om sin utbildning och, framåt tolvsnåret, om förhållandet
som just tagit slut. De pratade och pratade.
”Förresten, det var ett fint tal du höll”, sa hon.
Vid det laget hade han redan rört vid henne flera gånger, rättat
till en hårtest som envisades med att falla ner i pannan när hon skrattade.
”Det där säger du bara för att vara snäll.”
Hon lade sin hand på hans lår.
”Ja, kanske lite. Men det var väl viktigt för dig att de där
sakerna fick komma ut.”
Festen omkring dem slumrade in. Till sist var de ensamma med
festkommittén i personalrummet. När de drog sig bort mot hennes avdelning där hon
lämnat sina ytterkläder, tog hon hans hand och lade den runt sin midja. Han lät
den glida nedåt och tänkte att det här händer inte i verkligheten.
* * *
Klockan
är över sex när han gräver i fickorna efter inpasseringskortet och minns att
han slängde det på säljchefens bord tillsammans med bilnycklarna, struntade i
att han faktiskt har en månads uppsägningstid. Till slut lyckas han komma in på
nåder. En it-tekniker som jobbar kväll, förbarmade sig och släppte in honom för
att uträtta ett snabbt ärende.
Vilket är egentligen hans ärende? Ta reda på hennes telefonnummer? Men
utan kort kan han inte logga in. Kanske bara titta en stund på hennes skrivbord
på vars kant hon satt kvällen innan.
När han kommer till hennes avdelning, skvallrar den rörelsestyrda
belysningen om att någon är där. Det kör till i magen och den första impulsen
är att vända i dörren. Det kan ju vara någon han blir tvungen att prata med.
Men så drar han efter andan och går in i det folktomma kontorslandskapet,
ljudlöst på nålfiltsmattan.
Hon sitter framför sin datorskärm med armbågarna på skrivbordet och
vilar huvudet i händerna. Han vill rusa fram till henne, men hejdar sig och stannar
några meter bort, unnar sig att betrakta hennes svarta page och den vita halsen,
den han kysste i går när hon vände stjärten mot honom.
När han bestämmer sig för att ge sig till känna, kan han för sitt
liv inte komma på vad hon heter! Adrenalinet börjar pumpa. Tänk för fan, Fredde,
du har upprepat hennes namn för dig själv hela dagen. Eller inte, kanske tagit
det för givet. Hon måste väl ha sagt det. Men varför då, han frågade nog aldrig,
de var ju så upptagna av varandra. Det låser sig fullständigt för honom. När
hon plötsligt loggar ur datorn och ska till att resa sig, får han panik, vänder
om och småspringer på nålfiltsmattan, bort från avdelningen.
* * *
Han
kan inte tänka, måste bara komma ut. Måste ha tag i någon med passerkort. Springer
till säljchefens rum, kanske ligger hans eget kvar på skrivbordet men dörren är
låst. Irrar omkring och letar efter it-teknikern, betar av korridor efter
korridor, men kontoret är helt öde. När han till slut går till receptionen står
hon och väntar på honom.
”Hej”, säger hon. ”Jag tyckte väl att jag såg dig nyss. Vad gör du
här?”
”Plockar ihop”, får han ur sig. ”Hade lite kvar på skrivbordet.”
Hon tittar på honom. Ler med huvudet på sned.
Och hoppades få träffa dig vill han säga, men berättar istället om
sina bestyr med inpasseringskortet och att han behöver hjälp att ta sig ut från
kontoret.
I stället för att vända sig om och dra sitt kort i läsaren, fortsätter
hon att le mot honom.
Han blir stående. Andlös.
”Du”, säger hon. ”Det här är väldigt pinsamt, men jag minns inte
vad du heter.”
* * *
