Fredrik sitter i vardagsrummet och stirrar på korsordet han har liggande i knät. Det är dagen efter och han har ingen aning om vart hans liv ska ta vägen.
Lottas röst kommer från en annan plats i universum.
”Fredde, varför svarar du inte när jag pratar med dig?”
Hon står i dörröppningen, i aerobicsdräkt, med händerna i sidorna. Han försöker samla sig.
”På torget, fem bokstäver?”
”Jamen stånd! Du minns väl inte hur ett sånt stavas. Ida ska vara i stallet om en timme men det har du väl också glömt!”
Hon vänder sig om och marscherar ut i köket. Han reser sig och följer efter. Tankarna mal runt i huvudet. Var det en engångsgrej för henne! Tänk om hon inte vill träffas igen! Knuten i maggropen pulserar. Lotta gräver i frysen och hittar några mellanmålspizzor, pratar utan att vända på huvudet.
”Hur är det med dig egentligen? Du brukar väl aldrig lösa korsord.”
”Det är bra för intellektet”, säger han. ”Många företagsledare löser korsord när de har en stund över.”
Lotta fnyser.
”Men du är ju ingen företagsledare och förresten, varför har inte du varit på jobbet idag?”
* * *
”Ida, du får åka taxi till stallet. Bilen är trasig.”
Dottern muttrar något ohörbart bakom sin Ipad.
”Du måste skynda dig, jag ringer efter taxin nu. Mamma hämtar dig när hon åker hem från gymmet.”
”Vaddå taxi? Ska jag komma till stallet som en jävla överklassunge du inte har tid med? I så fall åker jag inte.”
Han vill inte att Ida ska ta sig för att stanna hemma, inte idag av alla dagar.
”Svär inte! Taxin kan ju stanna nere vid kiosken och så går du sista biten.”
”Vaa! Ska jag gå! Jamen då hinner jag ju inte!”
Ilskan bränner till i bakhuvudet.
”Okej, vi tar väl bilen då, men skyll dig själv.”
Lata unge, lägger han nästan till men hejdar sig eftersom det vore dumt att göra sig ovän med henne. Allt han vill är att få vara i fred och försöka reda ut det hände igår, vad det betyder för honom och få behålla känslan av den lilla gropen i hennes ländrygg mot fingertopparna.
Han har lämnat tillbaka nyckeln till leasingbilen och varit tvungen att panikhyra en Nissan Micra. Ventilationssystemet krånglar, det är instängt och luktar unket. Ida som har anlag för åksjuka är nära att kräkas.
”Var är vår riktiga bil? Hur tror du det känns för mig att bli skjutsad i den här löjliga skrothögen? Fattar du inte att mina kompisar kommer att skratta åt mig?”
Varför höll han det där talet?
Som senior säljare hade han känt sig manad att säga något, ville ge en röst åt de som den nya ledningen bestämt sig för att göra sig av med. Efteråt förstod han att det varit en dålig idé. Ingen hade tackat honom, några hade till och med flinat åt hans sarkasmer. Hon måste ha tagit honom för en jubelidiot. Konstigt att hon överhuvud taget velat ha med honom att göra.
Han skickar ett SMS till Lotta och ber henne hämta Ida som småspringer den sista biten till stallet. Blir sedan sittande i Micran med förardörren på glänt. För första gången i sitt liv är han arbetslös och anstränger sig för att försöka bekymra sig om den saken. Men det går inte. Det enda han kan tänka på är den där lilla gropen i ländryggen och att han måste få träffa henne igen. Det knyter sig i magen. Han startar bilen och kör till jobbet. Sitt före detta jobb.
* * *
Egentligen hade han inget på festen att göra och det började inte bra.
Efter sitt misslyckade tal tog han ett par drinkar och blev ganska onykter. Annars hade han inte vågat gå fram på det där viset. Han ställde sig vid bardisken och pekade på hennes drink.
“Martini, shaken not stirred, I presume?”
Ångrade sig direkt. Fan så töntigt! Hon himlade med ögonen.
”Och vad var det där för nått?”
”Känner du inte till Agent 007?”
Hon log men inte elakt.
”Jovisst. Och du då, är du också störd?”
De skrattade tillsammans, han sade att han bjöd på den där och lovade att bättra sig.
”Förlåt, men jag tänkte att du kanske vill prata lite. Det är inte lätt vet du, när man är lite blyg.”
Då undrade hon hur man kan vara säljare om man är blyg. Han sade att det är två skilda saker, att sälja och att konversera på en fest. Hon undrade om hon skulle lära honom att småprata, sälja kunde han väl redan. Inte så bra, svarade han eftersom han just fått sparken. Hon frågade honom om företaget, eftersom hon var nyanställd jurist. Han berättade anekdoter, pekade ut kollegor som var intressanta på något sätt och vem som varit ihop med vem på tidigare fester. Hon berättade om sin utbildning och, framåt tolvsnåret, om förhållandet som just tagit slut. De pratade och pratade.
”Förresten, det var ett fint tal du höll”, sa hon.
Vid det laget hade han redan rört vid henne flera gånger, rättat till en hårtest som envisades med att falla ner i pannan när hon skrattade.
”Det där säger du bara för att vara snäll.”
Hon lade sin hand på hans lår.
”Ja, kanske lite. Men det var väl viktigt för dig att de där sakerna fick komma ut.”
Festen omkring dem slumrade in. Till sist var de ensamma med festkommittén i personalrummet. När de drog sig bort mot hennes avdelning där hon lämnat sina ytterkläder, tog hon hans hand och lade den runt sin midja. Han lät den glida nedåt och tänkte att det här händer inte i verkligheten.
* * *
Klockan är över sex när han gräver i fickorna efter inpasseringskortet och minns att han slängde det på säljchefens bord tillsammans med bilnycklarna, struntade i att han faktiskt har en månads uppsägningstid. Till slut lyckas han komma in på nåder. En it-tekniker som jobbar kväll, förbarmade sig och släppte in honom för att uträtta ett snabbt ärende.
Vilket är egentligen hans ärende? Ta reda på hennes telefonnummer? Men utan kort kan han inte logga in. Kanske bara titta en stund på hennes skrivbord på vars kant hon satt kvällen innan.
När han kommer till hennes avdelning, skvallrar den rörelsestyrda belysningen om att någon är där. Det kör till i magen och den första impulsen är att vända i dörren. Det kan ju vara någon han blir tvungen att prata med. Men så drar han efter andan och går in i det folktomma kontorslandskapet, ljudlöst på nålfiltsmattan.
Hon sitter framför sin datorskärm med armbågarna på skrivbordet och vilar huvudet i händerna. Han vill rusa fram till henne, men hejdar sig och stannar några meter bort, unnar sig att betrakta hennes svarta page och den vita halsen, den han kysste i går när hon vände stjärten mot honom.
När han bestämmer sig för att ge sig till känna, kan han för sitt liv inte komma på vad hon heter! Adrenalinet börjar pumpa. Tänk för fan, Fredde, du har upprepat hennes namn för dig själv hela dagen. Eller inte, kanske tagit det för givet. Hon måste väl ha sagt det. Men varför då, han frågade nog aldrig, de var ju så upptagna av varandra. Det låser sig fullständigt för honom. När hon plötsligt loggar ur datorn och ska till att resa sig, får han panik, vänder om och småspringer på nålfiltsmattan, bort från avdelningen.
* * *
Han kan inte tänka, måste bara komma ut. Måste ha tag i någon med passerkort. Springer till säljchefens rum, kanske ligger hans eget kvar på skrivbordet men dörren är låst. Irrar omkring och letar efter it-teknikern, betar av korridor efter korridor, men kontoret är helt öde. När han till slut går till receptionen står hon och väntar på honom.
”Hej”, säger hon. ”Jag tyckte väl att jag såg dig nyss. Vad gör du här?”
”Plockar ihop”, får han ur sig. ”Hade lite kvar på skrivbordet.”
Hon tittar på honom. Ler med huvudet på sned.
Och hoppades få träffa dig vill han säga, men berättar istället om sina bestyr med inpasseringskortet och att han behöver hjälp att ta sig ut från kontoret.
I stället för att vända sig om och dra sitt kort i läsaren, fortsätter hon att le mot honom.
Han blir stående. Andlös.
”Du”, säger hon. ”Det här är väldigt pinsamt, men jag minns inte vad du heter.”
* * *
