Pija Lindenbaum: Plats

"Min plats är där borta längst till höger. Nu går jag genom rummet. Först det skarpa ljudet mot stengolvet. Stegen tystnar på den gröna mattan. Det är något som skaver i vänster sko."

Den omtyckta bilderboksskaparen Pija Lindenbaum debuterar som romanförfattare med en suggestiv kortroman om en medelålders kvinna på gränsen till nervsammanbrott.

Hon är en alldeles vanlig kvinna med kontorsarbete och man och ett vuxet barn som har hamnat i ett tillstånd där allt börjar kännas främmande. Vardagliga möten och situationer känns konstiga och påträngande. Så en dag lämnar hon hem och arbete och barrikaderar sig i en lånad lägenhet där hon skär av förbindelsen med omvärlden. Slänger mobiltelefon och dator.

Och så skaffar hon en hund.

Nu är det bara hon och hunden.

Recension

Gästrecensent är Anders Larsson, journalist, pol mag och fil dr i statsvetenskap. Äger och driver Calaha Information AB i Sundsvall och är dessutom boknörd.

Pija Lindenbaums avskalade prosatext i korta scener skruvar sig in och ner i en historia som har en både komisk och gripande svärta.

”Jag befinner mig emellan andra människors försök att leva ett liv” säger berättarjaget i Pija Lindenbaums debutroman Plats som nyligen kom ut. En underbar mening. Och här trängs många andra underbara meningar, trots att det är en kort bok. På 135 Kyrklundsaktigt exakta och sparsmakade sidor hinner en människa gå sönder. Falla ner i hålrummen mellan alla andras liv. Gå under.

”En helikopter sätter sig på min axel fast jag är någon annanstans.” Flyr undan lukterna, ljuden, smakerna, omgivningens allt mer äcklande sätt att vara. Hittar en alldeles egen plats.

Hemskt är det. Och vackert.

Borde nog kunna bli film. En alldeles svensk version av ”Falling down”. Och alldeles annorlunda.