Karin Wahlberg: Än finns det hopp

Året är 1953 och polioepidemin härjar. Ella-Kristin på sjuksköterskeutbildningen får hoppa in och praktisera på det fullbelagda lasarettet i Ekstad. Hon oroar sig för fästmannen Carl vars läkarkunskaper sätts på hårda prov och det blir en höst när många liv slås i spillror och friska unga människor drabbas. Ella-Kristins och Carls förlovning stundar men de har svårt att få tid över för varann. Och hur kommer förlovningsmiddagen gå för två med så olika bakgrund?

Vi möter läkarfrun Nancy Brandh, som helst vill tillbringa tiden framför spegeln eller på Drotts kappmagasin på jakt efter en ny klänning; tvåbarnsmor Sonja Bengtsson som söker vård för en otäck knöl i bröstet, Kåre Hjelm, överläkare på Epidemin; Ulla och Gittan, som går sista året i flickskolan och gärna spenderar sina eftermiddagar på fiket Atlantic och många många fler. 

Svenarne Jansson har recenserat boken, som ljudbok.

Än finns det hopp är första delen i en romanserie om människorna kring ett lasarett - en värld fylld av spänning och allvar, skildrat med ett stort mått av tidsfärg och nostalgi.
I sin bok ”Än finns det hopp” bjuder Karin Wahlberg på en tidsresa rakt ner i femtiotalet. Miljön är i huvudsak epidemisjukhuset i den lilla staden Ekstad med ett brett och varierat galleri av sköterskor, läkare, patienter, biträden.

Två mörka moln finns på himlen – det stora och överskuggande är den polioepidemi som drabbade landet vid den tiden. Men även ett lokalt salmonellautbrott förorsakar bekymmer och sorger. Dessa fasor har bokens personer att hantera på olika sätt i sin vardag på sjukhuset. Författaren ger läsaren/lyssnaren tydliga och väl beskrivna karaktärer, var och en i sin miljö och med sina förutsättningar.  Man följer dem under ett stycke av femtiotalet, och får väl beskrivna ögonblicksbilder som väcker minnen till liv från tid som ligger långt nere i minnets arkiv. Olika miljöer skildras träffande och personteckningarna känns levande och sanna. Perspektivet från den tiden fram till idag känns bitvis hisnande, men mycket känns igen. Allt var minsann inte bättre förr.

Tidsbilderna är många och träffande och man häpnar ibland över regler och beteenden som inte finns idag, men som var verklighet då – för inte så länge sedan. Men allt är stramt och tydligt skildrat, utan onödig sentimentalitet eller överdrifter.

Författaren bygger upp ett persongalleri, som säkert kommer att användas vidare i en kommande fortsättning. Man kan nog även tänka sig en TV-serie så småningom, med väl förvaltade karaktärer …

Ljudboken är väl inläst av Anna Maria Käll.

Ett tidsdokument, så gott som något...

Svenarne Jansson, 2013-09-30