Ett hemligt nätverk i Stockholm har i decennier utnyttjat unga flickor, var och en som kommer det på spåren gör det med fara för livet. I den tredje boken om det omaka paret Teddy och Emelie, kåkfararen och advokaten, börjar snaran dras åt. Polisen har tillsatt en specialgrupp för att ta reda på vilka som ingår i sammanslutningen men ändå kommer de inte åt våldet. Och vem är det som med alla medel försöker tysta Teddy och Emelie?
Top Dogg är den mäktiga upplösningen på det drama som utvecklades i succéromanerna VIP-rummet och Sthlm Delete.
Recensioner
Ingalill Eriksson har läst Top Dogg
Jens Lapidus senaste deckarroman sträckläser jag och finner samma sug i den som i hans tidigare böcker. Författaren utlovar att författa vidare, då han nu övergår till att ägna sig åt skrivande på heltid och lämnar advokatyrket, i alla fall för en tid. I själva skrivandet finns också avslut att göra. Top Dogg är sista delen i en trilogi med Emelie och Teddy, advokaten och den före detta kriminelle. Teddy har ett ben i varje läger och man vet inte som läsare var han skall hamna till slut. Det är spännande hela tiden och handlingen förs fram av ett kortfattat och fränt språk. Det är inte ett språk som Magdalena Ribbing skulle rekommendera precis, men ger en realistisk bild av hur tongångarna går i olika kretsar, inklusive rika finansmän, deras fruar, gangsters och poliser.
Romanen är Stockholmsk. Vi rör oss mellan Stureplan och förorterna längs tunnelbanans röda linje, Axelsberg, Bredäng, men även till Akalla och ner mot Södertäljes kriminella värld. Miljöerna är också förlagda till fina stora herrgårdar. En av ”busarna” i boken uttrycker sig såhär om Stockholm (s 443):
”Jag menar”, fortsatte Dejan, ”alla är så stolta över Stockholms framgångar, hur fin hon är med sitt vatten, hur ren hon är, hur säker hon är och all sån där skit. Men det sexiga är ju djupet. Att ingenting är som det verkar. Att på samma gator dealas jättemängder av koks varje natt, att hororna åker till vilken adress du än beställer dem till, att tillgången till vapen från Balkan sjudubblats de senaste tre åren, att polisen inte ens vågar sig ut till distrikten”.
Dubbelheten skildras i Lapidus roman. Han för oss till kända miljöer, som till exempel en stor sängavdelning på IKEA, där dramatiken spelas upp i en av slutscenerna. Det nya temat i denna Lapidus delvis avslutande bok, är barnen. Det är mycket suggestivt att få följa en graviditet. Ett växande foster är med om både skottlossningar och slagsmål bland bilar i källargarage. Det ekar bland betongen. Fokus sätts också på levande födda barn och frågan landar i: Vad skall dessa barn behöva vara med om och vad vill de göra, om de själva får bestämma? Slutet är i högsta grad tänkvärt.
Sundsvall den 10 juli 2017
Ingalill Eriksson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar