Klas Knutsson, Snuten som hamnade i Sveg

Tre mord i Sverige, ett paraply i en torvmosse i Estland, en skygg VIP-passagerare på väg till USA och en skidåkare i Sveg. Hur hänger detta ihop?

Och vad hände på m/s Estonia, den ödesdigra natten den 28 september 1994? Och varför får en norrländsk diversearbetare ett intressant erbjudande av en hög polischef i Stockholm åtta år senare?

Detta är berättelsen om polisen Lasse Gustavsson och hans kollegor och vad som hände då de vände på för många stenar.

Klas Knutsson har arbetat som polis i 30 år. Han började sin yrkesbana i Stockholm, men flyttade efter tio år ”hem” till Norrland igen. Som polis har han arbetat med det mesta, bland annat som kriminaltekniker. Klas har alltid haft ett intresse för att skriva små underfundiga berättelser med mycket humor, men det mesta har hittills hamnat i någon pärm eller i en byrålåda och det är först nu som han gör verklighet av en dröm; att skriva en polisroman.

Läs en artikel i Sundsvalls Tidning om Klas och hans bok, här.

Sagt om boken:

Det tog mig ca 50 sidor att komma in i boken som är mycket detaljerad i sin beskrivning om hur poliser arbetar.

Författaren är själv polis och har stor erfarenhet av internt arbete. Tonen är rå men hjärtlig, massor av humor och dråpliga händelser, ett evinnerligt kaffedrickande och skräpmatsätande.

Många personer att hålla reda på. Handlingen spretar men efter några kapitel börjar jag få kläm på storyn och hittar den röda tråden i handlingen. Mord ska utredas, ett lik hittas inklämd i en takbox på en bil som dumpats på en avsides plats utan registreringsskyltar. Den ryska maffian, stulna dyra bilar som forslas via färjor över till Öst. Allt ska utredas.Funderingar om vad som egentligen orsakade Estonia katastrofen finns med i boken.

Jag gläds av att slippa läsa om härskartekniker, maktmissbruk och kränkningar. Alla karaktärer är lojala och stretar på med sina arbetsuppgifter om än på olika sätt och i sin egen takt. Språket är kaxigt och man märker att det är en mansdominerad arbetsplats. De kvinnliga poliser som är med i handlingen behandlas korrekt som de kollegor de är även om det i smyg sneglas på bröst och rumpor. Absolut ingen #Metoo varning där.

När jag väl kommit in i boken blir den en bladvändare, det är spännande att följa utredarnas arbete som är mycket proffsigt skildrat av den insatte författaren. Storyn håller boken ut, de spretande röda trådarna knyts ihop i slutet på ett mirakulöst sätt. Sista raderna blir en riktig cliffhanger. Blir det möjligtvis en bok två undrar jag?

Monica Gullman