"I januari 2014 fick jag besked om att jag hade en allvarlig spridd cancer.
Men Kvicksand är inte en bok som handlar om död och undergång utan vad det innebär att vara människa. Jag har gjort en vandring från min barndom till den jag är idag och berättar om händelser som har haft avgörande betydelse för mig, och om personer som har gett mig nya perspektiv. Om män och kvinnor som jag aldrig har träffat men som jag önskar att jag hade mött.
Jag berättar om kärlek och svartsjuka och om mod och rädsla. Och om hur det är att leva med en dödshotande sjukdom.
Den här boken handlar också om varför grottmålarna för 40 000 år sedan valde de allra mörkaste platserna för sina fascinerande bilder. Eller vad det är för kusligt troll som vi försöker stänga in i det svenska hälleberget för att det ska stanna där i 100 000 år.
Det är en bok om hur mänskligheten levt och lever och hur jag själv levt och lever mitt eget liv. Och, inte minst, om den stora livsglädjen. Som återkom när jag lyckades ta mig ur den kvicksand som hotade att dra ner mig i avgrunden".
Recensioner
Sorgsen tröst i skymningstimmen.
Henning Mankells nya bok ”Kvicksand” handlar om hans kamp efter ett cancerbesked. Även om det inte är stor litteratur är det oavbrutet intressant och gripande, skriver DN:s Lars Linder.
Sorgsen tröst i skymningstimmen. Henning Mankells nya bok ”Kvicksand” handlar om hans kamp efter ett cancerbesked. Även om det inte är stor litteratur är det oavbrutet intressant och gripande, skriver DN:s Lars Linder.
Döden knackar på hos författaren Henning Mankell. En nackspärr visar sig vara obotlig cancer. Diagnosen får honom att förlora fotfästet, och den fasansfulla känsla som uppstår påminner honom om hjälten i barndomens äventyrsböcker som sjunker ner i kvicksand. Hur man än kämpar dras man ohjälpligt neråt.
Men dödsdomen visar sig dess bättre vara villkorad. Han ska inte dö, åtminstone inte än, behandlingen tar skruv men ingen vet hur länge den kan hålla tumören stången. Kanske vänder det snabbt neråt igen, kanske dör han en vacker dag av någon helt annan orsak.
Ett besked ungefär lika befriande och ödesmättat som när Peer Gynt i Ibsens drama stöter på Knappstöparen – han som smälter ner och gjuter om människor men låter Peer löpa med avskedsrepliken: ”Vi ses i nästa vägskäl!”
Rejält tilltufsad börjar Mankell kravla sig upp igen. Det där med kvicksand, hade han lärt sig långt efter slukaråldern, var ju också bara en myt. Nu hittar han tillbaka längs gamla beprövade vägar till livslust: böcker, konst och musik. Och skrivande, förstås, annars vore han inte Henning Mankell.
”Kvicksand”, den nya bok som handlar om tankarna under det första halvåret efter cancerbeskedet, är hans fyrtiosjätte i ordningen. Den är en meditation i 67 korta kapitel där han zoomar in och ut mot de stora frågorna: livet och döden, tiden och konsten. Kanske mest tiden, särskilt istiden – Mankell är djupt fascinerad av tanken på de kilometertjocka glaciärer som för tiotusen år sedan skruvade sönder alla minnen av tidigare liv och om tiotusen år ska göra det igen (allt utom de behållare med radioaktivt gift som vi i självupptaget storhetsvansinne lämnar efter oss, tänkta att bevaras i urberget i hundratusen år, förhoppningsvis oupptäckta av framtida civilisationer om vilka vi inte vet någonting alls).
Istiden och jag – så kan man ju söka försoning med cancern, i det perspektivet ter sig döden knappt som ett kommatecken. Om det sedan är en ödmjuk eller snarare pompös tanke må vara osagt, den hänger i alla fall nära samman med en mer personlig fråga som man förstår att Mankell brottas med: vad blir kvar efter mig?
I några av de allra tidigaste grottmålningarna, noterar han intresserat, finns de äldsta bevarade signaturerna av en konstnär – ett handavtryck som återkommer på flera ställen, lätt att identifiera eftersom målaren hade ett krökt finger. En motsatt bild som återkommer i boken är den av en hund som i mörkret råkar springa in i ljuset från en gatlykta för att sedan strax försvinna ut i natten igen, spårlöst.
Förhoppningen är väl att minnet av Mankell själv ska förunnas ett öde någonstans däremellan, mellan hunden och grottkonstnären. Att det han gjort ska ha betytt något för någon.
Istiden och jag – det är nu också en rätt ödslig (och tämligen manlig) bild, och lite typisk för den här boken. Det är ingen självbiografi, de yttre konturerna av Henning Mankells liv kan man läsa betydligt mer om i Kirsten Jacobsens intervjubok ”Mankell om Mankell” från 2012, där han å andra sidan var påtagligt reserverad om sig själv och sitt inre.
Här berättar han mer personligt och ger glimtar av händelser som nu, i kvicksanden, ter sig mer betydelsefulla än andra. Ofta plötsliga scenförändringar som präglats av antingen död och förlust eller, tvärtom, av stor glädje. Ibland livsavgörande beslut han fattat. Men bara sällan handlar det om sådant han upplevt i gemenskap med andra, familj, vänner, kolleger. Här är en man som tycks resa, skriva och tänka ensam, i kamp med millennierna.
Ändå är ”Kvicksand” en både stark och gripande bok, kanske just för att den slår upp så stora rymder kring den eviga frågan om vad det är att vara människa. Grundtonen är dov, ibland melankolisk, och man anar att det inte enbart är ögonblickets allvar, utan en livskänsla.
Henning Mankell fick tidigt med sig en tung börda, mamman övergav familjen, och natten då han som femåring vaknade av att pappan låg hjälplöst stönande på golvet efter en hjärnblödning gav honom en livslång mörkrädsla. Ungefär samma tid slås han av den plötsliga tanken att ”Jag är jag och ingen annan”, en insikt som leder honom till en känsla av ansvar för det egna livet, efter hand också för omvärlden.
Som vuxen upprörs han också starkt av orättvisor, en av hans förebilder är Thomas Clarkson, den engelske kväkaren som för två hundra år sedan vigde sitt liv åt kampen mot slaveriet.
Allvar, inre ensamhet, pliktmedvetenhet och vrede över världens tillstånd: Mankell känns här betydligt mer besläktad med sin romanhjälte Kurt Wallander än han brukar vilja tillstå.
Henning Mankells språkliga fotarbete är en aning för tungt för att det ska bli riktigt stor litteratur också, men det är oavbrutet intressant, ofta vackert, och hans bilder etsar sig fast. I ena ögonblicket kan han likna en läshungrig grabb som smittar med sin nyfikenhet på de stora sammanhangen, i nästa en uppfordrande predikant utan gud som vill få världen att vakna. Men oftast bara en sorgsen medmänniska som talar till oss i skymningstimmen.
Man lyssnar gärna, här finns tröst att hämta och efterklangen är lång.
Lars Linder, lars.linder@dn.se
DN Kultur 2014-10-12
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar