Augustpriset 2017

Längst bak: Johannes Anyuru. Främst, från vänster: Saga Miketinac, Fatima Bremmer, Sara Lundberg

På måndagskvällen presenterades vinnarna av Augustpriset 2017.

Mina favoriter i den skönlitterära klassen var Klas Östergren och Johannes Anyuru och jag sätte en rejäl slant på Johannes Anyuru. Den satsningen gick in.

Fackbokspriset då? Hédi Fried fick min röst, men det blev Fatima Bremmer.

Barn- och ungdomspriset gick välförtjänt till Sara Lundberg.

Årets svenska skönlitterära bok

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, Johannes Anyuru, NorstedtsMed en originell och ödesmättad dramaturgi skildrar Johannes Anyuru den händelsekedja där samhällsväven i ett samtida och framtida Sverige bryter samman och lämnar öppet för terror och repression. Med poetisk fördröjning gestaltas den individuella utsattheten i en värld med krympande livsutsikter och en uppfordrande undran över verkan av människors handlingar.

Årets svenska fackbok

Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström, Fatima Bremmer, Forum
Ett levande porträtt av en tid och av en person, som var undersökande journalist, äventyrare, barlejon, med en livslång förbjuden kärlek till en annan kvinna. En bok om att skriva och leva till varje pris. 

Årets svenska barn- och ungdomsbok

Fågeln i mig flyger vart den vill, Sara Lundberg, Mirando Bok Vad innebär det att ”få följa sina drömmar”? Vad innebär det av uppoffring, arbete och smärta? I Fågeln i mig flyger vart den vill har Sara Lundberg tolkat och speglat konstnären Berta Hanssons (1910–1994) drabbande och enastående livsöde. Resultatet är en livsvacker barnbok om konst och liv, som inspirerar läsare till att våga följa sin egen fågel vart den vill.

Lilla Augustpriset har tilldelats

Den röda cykeln, Saga Miketinac, RonnebyDen röda cykeln tillhörde en pojke. Den blev kvar i diket efter olyckan och hittades av en flicka som hade den tills någon hade bråttom till ett livsavgörande möte. Därefter cyklade han som inte fick stanna och hon som fick det. Den röda cykeln binder ihop fyra berättelser om sorg, om glädje, om flykt och om framtidstro. Berättelsen är tidlös, fastän inslag finns som är högaktuella. Metaforerna är spännande. Som läsare vill man veta mer om alla som cyklar på den röda cykeln. 

Nominerade författare 2017

Årets svenska skönlitterära bok:
Johannes Anyuru för ”De kommer drukna i sina mödrars tårar”
Sigrid Combüchen för ”Sidonie & Natalie. Från Limhamn till Lofoten”
Jörgen Gassilewski för ”Hastigheten”
Isabelle Ståhl för ”Just nu är jag här”
Jenny Tunedal för ”Rosor skador”
Klas Östergren för ”I en skog av sumak”

Årets svenska fackbok:
Fatima Bremmer för ”Ett jävla solsken. En biografi om Ester Blenda Nordström”
Hédi Fried för ”Frågor som jag fått om förintelsen”
Sven Olov Karlsson ”Brandvakten”
Roine Magnusson, Mats Ottosson och Åsa Ottosson för ”Nära fåglar”
Per Wirtén för ”Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater”
Johan Svedjedal för ”Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv”

Årets svenska barn- och ungdomsbok:
Lisa Hyder och Per Gustavsson för ”Om dagen tar slut”
Sara Lundberg för ”Fågeln i mig flyger vart den vill”
Elin Nilsson för ”Anrop från inre rymden”
Johanna Nilsson för ”För att väcka hon som drömmer”
Lena Ollmark och Per Gustavsson för ”Den förskräckliga historien om Lilla Hon”
Johanna Thydell och Emma Adbåge för ”Dumma teckning!”

Läs mer och se intervjuer med några av de nominerade på SR Kulturnyheter här.

Katarina Vikström, Hanteras varsamt

Monica Gullman har läst Katarina Vikströms senaste bok.

Jag läser sakta och njuter av det fina språket. Jag hummar, ler, igenkänningsfaktorn är stor. Klumpen i halsen, tillkortakommanden och att inte räcka till, inte duga men ändå känslan av att jag gör så gott jag kan efter min egen förmåga är en del av mig precis som Katarinas i boken.

Så blixtrar texten till, och jag tänker, Ojdå! så bra skrivet.

Breven till mormor Berta och första barnbarnet Tyra, det skiljer 100 år emellan dem. Breven återkommer i boken, tänkvärda funderingar om det liv som varit (Berta) och det liv som Tyra har framför sig.

Kärleken till de sina genomsyrar texterna. Den demente fadern, barnen och barnbarnen, den fyrbente vännen som börjar bli gammal.

Katarina Vikström är journalist och krönikör på Sundsvalls Tidning och Mittmedia. Hon har tidigare gett ut krönikesamlingen "Ömtåligt Gods".

Må du fortsätta skriva på ditt varsamma språk Katarina, så ska jag fortsätta läsa ALLA dina texter.

Den får 5/5 i betyg av mig.

Monica Gullman Vängåvans kulturtant

Olof Wretling, Fem vintrar och en sommar

"Allt började då Olof fyllde 40 och bestämde sig för att begära ut sin patientjournal. Han såg framför sig att det skulle komma några A4 men istället började stora bruna vadderade kuvert dimpa ned i brevlådan. Från Majornas Vårdcentral i Göteborg ringde de och undrade om han verkligen ville ha alla journaler utskrivna. Och jo, det ville han ...". 

Så blev det en bok och en turne som Olof Wretling är ute på under 2017 , läs mer här.


–​ Jag hade aldrig kunnat drömma om att mina diagnoser skulle bli så populära. Nu fattas det bara att jag får vara med i ’Fråga doktorn’, en dröm för alla oss hypokondriker, hälsar Olof Wretling.

Olof Wretlings blandning av komik och tragik har givit honom en position som en av våra mest hyllade komiker. Efter hans sommarprat 2011 om sorgen efter pappans död och kampen för att finna sin egen väg i livet har han fem gånger röstats fram som lyssnarnas favorit till att vinterprata. I Fem vintrar och en sommar samlas de självutlämnande och komiska berättelserna till en skildring om sorg, drömmar och konsten att våga misslyckas.

Anette Dinnetz, Pia Niemi, Stina och Olla

Om Stina, Olle och Orva.r Det jag ska berätta, det hände på den tiden då man körde med hästar på åkrarna. Då fanns det nästa inga bilar, men några traktorer kunde man få syn på ibland. Huvudpersonen i boken är Stina. Hon är en mycket bestämd och självständig dam på 6 år. Stina bor utanför ett litet samhälle som heter Rimbo. Där bor hon tillsammans med sin mamma och pappa. Hon har en stor lurvig hund. Orvar heter han. Stina bor i ett litet hus nere vid sjön. Vid huset finns det två hus till. Det ena är hönshuset. Där bor det tio höns och en tupp. På den andra sidan det stora huset ligger det ett lider. Där står cyklar, skidor, kärror och spadar, ja allt det där som man har i ett förråd. Så finns det förstås också ett dass. För man har nämligen ingen toalett inne i bostadshuset, där man kan dra i ett snöre eller trycka på en knapp. Om man skulle bajsa fick man gå ut, och på natten hade man en liten potta. Stinas pappa jobbar i skogen och mamman arbetar i hemmet, sköter hönsen och syr gardiner åt en fin affär i Stockholm. Stina har en vän som hon älskar nästan lika mycket som sin familj. Hennes vän heter Olle. Han är också 6 år. Olle bor på berget ovanför Stinas hus. Han bor i ett större hus för han har en mycket större familj. Olle har ingen hund, ingen katt och inga höns. Men han har ett par syskon. De heter Viktor och Elenor och är så gamla att de har börjat skolan. I byn finns en bonde som har en häst. Hästen är stor och svart och har tofsar på fötterna. Han heter Svarten. Bonden har också en traktor. Den är grå och kallas för Grållen. Alla bor de i en liten by som ligger en liten bit utanför Rimbo. Det är ett litet samhälle som ligger några mil utanför Norrtälje.

Anette Dinnetz bor i Stockholm men Pia Niemi, som illustrerat boken, bor i Sundsvall.

Björn Berge, Flimrande bilder

Björn Berge är en man med lång erfarenhet av produktion med svenska dokumentärer och många år som filmare åt SVT och TV4. Han har en spännande historia att berätta och dessutom skriver han underhållande och träffsäkert om sina möten med kända och okända. Han är inte bara en bra filmare utan också bra på att dramatisera. De senaste åren har han producerat filmer som den om Frida Steénhoff och filmen om Sundsvallsbranden. Lagom till bokpremiären kommer också hans senaste film. En film om en bortglömd del av Jämtlands historia. "När Jämtland blev en destination". Teatermannen och programledaren i radio, Lars T Johansson, avslutar baksidestexten till boken med orden: "Tro nu bara inte att denna bok är någon slags epilog. Nej han vandrar vidare med outsinlig energi – han är ju fotograf." Vilket härmed bevisats. Björn Berges bok heter "Flimrande bilder – tillrättalagda av Björn Berge."

Liza-Maria Norlin, Pascal Brisson, Mod att leda med värderingar

Är du en ledare idag eller har förhoppningar om att bli det så är den här boken både ett konkret verktyg men också en öppnare för att tänka nytt, hållbart och framgångsrikt. Är du nyfiken på värderingar och dess fundamentala betydelse för ledarskap på alla nivåer då ger boken dig en djup förståelse för detta både i praktik och teori. Eller vill du vara en förändringsagent och samskapa för en bättre framtid, ja då är det bara att börja läsa!

Boken handlar om att ha modet att leda genom att implementera gemensamma värderingar och aktivt jobba för dem. Den handlar om att ha modet att aldrig sluta göra just detta. Boken inbjuder dig till ett samtal med författaren där du får möta rektor Pascal Brisson (Internationella Engelska Skolan Sundsvall) och på ett nära sätt ta del av hans ledarskap. Du guidas samtidigt genom styr- och ledningsmodellen MBV och introduceras till professor Simon L. Dolans livsverk om ett hållbart ledarskap för idag och framtiden. — Jag älskar värderingar för de har spelat en betydande roll för mig i hela mitt liv. I hur jag är uppväxt och fostrad att se på människor och världen; under mina skolår på flera olika skolor i Sverige och Europa; vid Universitetet då jag studerade språk och litteratur; som lärare i viljan att motivera, lära och stödja unga människor; som politiker på lokal, regional och nationell nivå; och kanske mest av allt som förälder och i mina relationer med andra människor.

Mina värderingar har under de senaste åren skapat en frustration hos mig som jag nu bestämt mig för att göra något åt. Följ med mig in i ett samtal med rektor Pascal Brisson och Managing by Values!

Liza-Maria Norlin, författare

Hanna Lindberg, Sthlm grotesque

Guldkocken är galan för alla som räknas i Stockholms krogvärld - och journalisten Solveig Berg är på plats. Men kvällen slutar i kaos. Hennes chefredaktör blir skjuten av en okänd gärningsman.

Polisen leds in på ett villospår och Solveig tvingas ut på en farlig jakt på sanningen. Hon konfronteras med mörka krafter i lyxkrogarnas slutna rum. Ju djupare hon gräver, desto farligare blir det.

Skandalfotografen Lennie Lee är tillbaka i Stockholm efter att ha varit borta i tre år. Han befinner sig på botten, men får en oväntad chans att återta sin förlorade plats i rampljuset - om han spelar spelet rätt.

STHLM Grotesque är en fristående fortsättning på STHLM Confidential, Hanna Lindbergs internationellt uppmärksammade debut. Arenan är denna gång den glittriga krogvärlden där jakten på status överskuggar allt. Det är en modern thriller om att fly sitt förflutna för att bli någon annan i ett samtida Stockholm.

Mikael Rickfors, Inte bara vingar för pengarna

Mikael Rickfors är ett legendariskt namn inom svensk pop och rock. Inte bara för hans roll som sångare i The Hollies på sjuttiotalet, eller hans klassiska åttiotalshymn Vingar, utan som en av landets bästa rocksångare någonsin. Här skildrar han tillsammans med författaren Caroline Grimwalker sin resa, från pojkrummet där han satt med örat tryckt mot pappas radio, lyssnade på Blueskvarteret och drömde om applådåskor, till den allra första spelningen som det kom tolv personer till, vidare via alla vilda kvinnor och till de stora världsscenerna. Mikaels låtar har blivit inspelade av många artister under åren, som t.ex. Percy Sledge, Cindy Lauper och Carlos Santana. Men vägen har varit långt ifrån spikrak. Här berättar han om avtagsvägar han kanske inte borde ha tagit, människor han saknar och vad han egentligen tycker att man ska köpa för pengarna.

Monica Gullman fortsätter läsa svensk skönlitteratur ur höstutgivningen del 3/3

Jerker Virdborg, Sommaren syster.

Han debuterade 2002 med boken, Svart krabba. Hans förra bok, Skyddsrummet Luxgatan, fick lysande recensioner.

Sommaren syster, är en skrämmande bok om ett Sverige i upplösning. Människor får fly för sina liv och för att inte bli  tillfångatagna, förda till läger och bli avrättade. Anna och hennes lillebror Erik ger sig iväg på en flykt genom de svenska skogarna. Målet är att ta sig till västkusten för att ha en chans att via flyktingbåtar ta sig till Europa. Ska de hinna och framför allt komma fram vid liv? Anna är utbildad i strid och hon får rädda Erik flera gånger under flykten.

En gastkramande roman, en definitiv bladvändare på 410 sidor. Men också en roman om syskonkärlek som berör djupt.

4/5 i betyg

Kjell Johansson, Familjen

En av våra främsta romanförfattare, som slog igenom med boken, Huset vid Flon, som kom 1997.

Det är 30-tal. Vera och Ellen träffas på Korvfabriken där de båda arbetar. De börjar umgås privat och bildar så småningom ”Familjen”. Ellen, Folke och Sigvard, sönerna, och Vera och Sasja, dottern. Båda är skilda från sina män. Andra världskriget närmar sig och Vera är djupt engagerad politiskt, går med i Anjongruppen vilket Ellen också tveksamt gör. Vera hamnar i fängelse på grund av sina åsikter och Sasja får flytta in hos Ellen och hennes söner.Så får vi följa ”Familjen” genom det dramatiska 1900-talet. Banden mellan Sasja, Folke och Sigvard är starka men också komplicerade, vänskap och kärlek men också strid och hat.

Kjell Johansson är så skicklig i att skriva romaner om vanliga människor och deras liv på gott och ont, och även händelser i vårt svenska samhälle under 1900-talet och fram till idag.

4/5 i betyg

Katarina Vikström, Hanteras varsamt

Jag läser sakta och njuter av det fina språket. Jag hummar, ler, igenkänningsfaktorn är stor. Klumpen i halsen, tillkortakommanden och att inte räcka till, inte duga men ändå känslan av att jag gör så gott jag kan efter min egen förmåga är en del av mig precis som Katarinas i boken.

Så blixtrar texten till, och jag tänker, Ojdå! så bra skrivet.

Breven till mormor Berta och första barnbarnet Tyra, det skiljer 100 år emellan dem. Breven återkommer i boken, tänkvärda funderingar om det liv som varit (Berta) och det liv som Tyra har framför sig.

Kärleken till de sina genomsyrar texterna. Den demente fadern, barnen och barnbarnen, den fyrbente vännen som börjar bli gammal.

Katarina Vikström är journalist och krönikör på Sundsvalls Tidning och Mittmedia. Hon har tidigare gett ut krönikesamlingen "Ömtåligt Gods".

Må du fortsätta skriva på ditt varsamma språk Katarina, så ska jag fortsätta läsa ALLA dina texter.

Den får 5/5 i betyg av mig.

Monica Gullman Vängåvans kulturtant

Mikael Persbrandt och Carl-Johan Vallgren, Så som jag minns det

Mikael Persbrandt har brottats i ett helt liv. Och nu har författaren Carl-Johan Vallgren gått en rejäl omgång med samma liv.

Måndag, en svit på Berns hotell i Stockholm, klockan är nio på morgonen. Carl-Johan Vallgren är redan på plats. Så också kontakten från bokförlaget, en agent och en makeup-artist. Fotografen riggar på en intilliggande teater, standby finns hotellpersonal som ska parkera bilen. Ja, det är på den nivån, med konfidentiella manus som har budats i förväg, förhållningsorder och allmänt hemlighetsmakeri. Mikael Persbrandt är lite sen, men både chevaleresk och tillgänglig när han kliver in.

– Var är journalisten? Jaså, det är du? Förlåt, jag förstod inte det. Var ska vi sitta?
Jag är den första som intervjuar dem inför släppet av Så som jag minns det, skådespelaren Mikael Persbrandts memoarer nedtecknade av författaren Carl-Johan Vallgren. De båda herrarna, som det senaste året har träffats flera dagar i veckan på hemmaplan samt rest till Tel Aviv och Mallorca för att skriva, stämmer av i rummet intill
– är det något vi inte borde säga?
Jag lovar dem att få ta tillbaka, ångra, jag är inte ute efter snaskigheterna.
– Såna har du ändå gott om i boken, skrattar Mikael Persbrandt.
Och så sätter vi oss i soffmöbeln i svitens salong, så förtroligt det nu kan bli med ett helt entourage strax intill. De är båda tillmötesgående och på gott, nästan uppsluppet, humör. Jag har i förväg läst de 430 sidor som rullar i tryckpressarna i samma stund som vi sitter där i soffan, och berörts av ett kaotiskt liv som gång på gång hängts ut i offentligheten. Jag har läst om en man vars hela tillvaro periodvis gått ut på mörka saker, gömma undan sanningen för sig själv och andra. Hans nu brutalt ärliga berättelse är stark läsning.

Ni skriver i boken att fröet till den såddes i ”nödvändigheten att minnas mitt liv”. Kändes det nödvändigt att ge ut den här alltigenom nakna berättelsen?
– Det kommer att ta lite tid med mina svar i dag, för det är första intervjun och jag har inga färdiga sägningar, säger Mikael. Förutom en. Och den tar jag först. Det handlar om att äga sin historia. Min historia är utkavlad i media sedan 20-25 år tillbaka. Jag tyckte att det fanns något intressant i att själv nedteckna den och, en gång för alla, äga den.
Var det självklart att Carl-Johan skulle hjälpa dig?
– Nej, men jag bad förlaget att få träffa någon som kunde ta hand om min väldigt explicita och råa berättelse utan att vare sig bli chockad, försköna eller tycka att den var för ball. Carl-Johan hade några fina ögonkast under första kaffet, och det höll i sig. Jag gillar honom väldigt mycket.
– Jag bodde utomlands i många år och hade inte särskilt stor koll på vem människan var när jag kom tillbaka till Sverige, han var en snubbe jag zappade förbi i Beck på tv, förklarar Carl-Johan. Jag är inte särskilt teaterintresserad och faktiskt ingen stor cineast heller, så jag hade aldrig sett Micke vare sig på scen eller film. Eftersom jag inte heller är intresserad av löpsedelskarusellen, var jag förhållandevis neutral, vilket var en fördel. Innan vi började skriva gjorde jag massor med research, läste på, såg alla filmer.
På så vis väckte ni minnen till liv?
– Tänk dig att vi börjar prata om din barndom och jag och Carl-Johan har några stolpar, som är fakta. Då väcks något inom dig.
– Micke har väldigt bra minne när man väl kan leverera kronologin, men i omgångar var det som om vi hade tappat en vas i golvet, stod och plockade upp olika skärvor och undrade hur de hörde ihop. Det har funnits kaotiska perioder i hans liv. De senaste tolv åren är ganska lätta att kartlägga för då kan man fråga Sanna (Lundell, Mikaels sambo, reds anm). Däremot fanns det perioder som man av naturliga skäl inte kunde fråga Maria Bonnevie (Mikaels f d sambo, reds anm) om. Men som tur är dök en tysk fan page upp, som hade järnkoll på hans professionella liv.
Hur mycket har ni samarbetat kring texten?
– Micke är en utmärkt läsare, med en grym känsla för text, troligen beroende på att han så länge har umgåtts med de bästa texterna i teaterhistorien. Han har varit med mycket i textarbetet.
Har det funnits tvivel?
– Jag känner motstånd till vilket projekt jag än ska gå in i, men det lossnade för mig när jag gjorde min riktiga bipolärutredning, säger Mikael. Lusten att berätta kom när jag var klar med det man skulle kunna kalla kaoset, eller brist på kontroll. Nu kan jag gå vidare, och då kan jag också se tillbaka. Det kändes som ett uppdrag, till och med en slags skyldighet.
Mot vem?
– Jag vet inte, det är ännu oklart… Kanske mot dig själv?
– Ja, mot mig själv och kanske mot folk som fortfarande irrar runt i tillvaron. Jag hoppas att den här boken kan vara god läsning för alla, men i synnerhet för folk med en liknande problematik. Den förhoppningen gjorde det möjligt för mig att tänka den genanta tanken fullt ut att jag ska ge ut mina memoarer. Det är rätt pinigt på något vis, vad fan ska jag berätta?
– Jag var grymt imponerad av Mikaels ärlighet från början. Allt skulle ut i ljuset. Sedan är jag lite skadad som romanförfattare, så jag kunde inte låta bli att skriva det här som en utvecklingsroman, med den stora skillnaden att jag fick handlingen, huvudpersonen samt bifigurerna levererade. Dessutom fick jag en litterär ton via Mickes väldigt tydliga röst, som är en slags korsning av kåkfarare och akademiker. Hans celler är byggda på Shakespeare, Ibsen och Strindberg, så språket är på många sätt litterärt, men det är också mycket slang. Vid sidan om trassliga relationer och missbruk är boken en ingående djupdykning i en skådespelares arbete.
Hur har ni tänkt kring avvägningen?
– Det där blir jag asglad att höra, säger Mikael. Du är den första utanför förlaget som vi pratar om boken med, så det är roligt att du hittat något som inte bara är vildsint snaskeri. Det vore tjänstefel av Carl-Johan och minnesfel av mig att inte ta med dysset som jag kallar det, men jag har varit orolig att det ska ta överhanden. Mitt liv innehåller ju så mycket mer. Jag hade inte kunnat göra 75 filmer och alla pjäser om det hade varit en konstant i mitt liv.
Titeln Så som jag minns det är ödmjuk, är det en blinkning till Bergman och hans film Såsom i en spegel?
– Det är möjligt, jag har hela teaterhistorien i mig. Men framför allt var det viktigt att påpeka att det här är mina minnen. Mamma och en del vänner kommer säkert opponera sig. Men det här är så som jag minns det, det är ingen absolut sanning.
Ni är snudd på jämngamla. Har ni kunnat spegla er i varandra?
– Det viktiga var att känna att det fanns en mottagare som kunde ta hand om det jag berättade utan att ställa sig frågande. Jag har känt mig trygg med att Carl-Johan har fötter i rocken, musiken och konstnärskapet. Men mest för att han är en person med integritet och empati.
– Som jag ser det är boken inte bara en historia om Micke Persbrandt utan också om en epok, från miljonprogrammen i Jakobsberg till nu. Jag växte också upp mina första år i ett miljonprogram, fast i Falkenberg, och kan känna igen mig mycket i stämningen från 60- och 70-talet. Även om våra liv har gestaltats väldigt olika har vi någon slags gemensam resonansbotten som gjorde att det här gick förhållandevis lätt.
Har ni haft konflikter?
– Jag har haft konflikter, men de har varit med mig själv, säger Mikael. Ibland har jag berättat något väldigt rakt och efteråt drabbats av tanken att jag aldrig borde ha gjort det.
– Den känslan har jag märkt humörmässigt hos Micke, men det kan jag fatta, för det här är ju extremt smärtsamma saker. Annars har vi haft jävligt roligt och garvat mycket. Micke har mycket humor och självironi, och det kommer fram väldigt tydligt i texten, säger Carl-Johan.
Mikael, boken är tillägnad dina och Sanna Lundells barn, Olga, Igor och Lo?
–De kanske skulle önska att den var outgiven. Men nu ger jag ut den och det känns bra på det stora hela. Jag har ibland undrat om jag skulle hålla käften, men då tänker jag på Eric Clapton, som kunde hållit käften om sitt liv med missbruk och sonens fasansfulla död, men ändå valde att skriva ned sina memoarer (Eric Clapton: The Autobiography, reds anm). Jag tyckte att han blev större som människa efter det. Det har jag haft som en liten tröst när jag känt att det här borde jag skita i.
TEXT: ANNA HEDELIUS
FOTO: PETER KNUTSON

Vibeke Olsson, Som ett träd i skogen

Vi människor måste hålla ihop och hjälpa varandra, sa mamma. Det är det viktigaste av allt. Tänk på hur en tall ser ut om den står ensam på en bergknalle. Knotig, liten och spetig. Bara i skogen, tätt, tätt tillsammans, blir träden raka och fina, kraftiga och höga, bara tätt tillsammans växer de mot ljuset. Det var det viktigaste med strejken. Att vi höll ihop. Vi klarade att hålla ihop, tätt som träden i skogen. Glöm aldrig det, Bricken!

Ur boken

Det har gått många år sedan storstrejken 1879. Då var Bricken 11 år, nu är hon 50 år, och inte har hon glömt. Året är 1918 och det stora världskriget har pågått i snart fyra år. Hemma i Svartvik tvingas de åter använda sirapsvatten till gröten, mjölken är för dyr. Men bolaget har framtidstro. De bygger högbanor i trädgården och en stor ny skola.

Bricken och hennes familj har fått flytta in i ett rum och kök rum med kakelugn och broderat band i spjällsnöret. Där bor hon, Elvira, Isak och minstingen Edvin. Men till 50-årskalaset i kapellet kommer de alla, barn och barnbarn. Bara Nikanor och Adolfsson kan hålla sams, tänker Bricken. Det visste hon inte när barnen var små, att också fullvuxna ungar som sedan länge försörjer sig själva kan vålla orostankar. Och inte bara inför kalas. Nikanors Marja väntar smått igen, deras sjunde barn. Hur ska hon orka?

Som ett träd i skogen är Vibeke Olssons sjätte roman om Bricken. De tidigare heter Sågverksungen, Bricken på Svartvik, Sågspån och Eld, Amerikauret och Glödens färger.

Vibeke Olsson debuterade som 17-åring med ungdomsromanen Ulrike och kriget. Sedan dess har hon skrivit ett 20-tal historiska romaner, bland annat en stor romansvit om slavinnan Sabina i Romarriket och den mycket uppmärksammade boken Molnfri bombnatt om nazi-Tyskland. För sina böcker om Bricken har Vibeke fått flera litterära utmärkelser: Wallinpriset, Birger Norman-priset, Samfundet De Nios Vinterpris och den kungliga medaljen Literis et Artibus.