Vibeke Olsson, Som ett träd i skogen

Vi människor måste hålla ihop och hjälpa varandra, sa mamma. Det är det viktigaste av allt. Tänk på hur en tall ser ut om den står ensam på en bergknalle. Knotig, liten och spetig. Bara i skogen, tätt, tätt tillsammans, blir träden raka och fina, kraftiga och höga, bara tätt tillsammans växer de mot ljuset. Det var det viktigaste med strejken. Att vi höll ihop. Vi klarade att hålla ihop, tätt som träden i skogen. Glöm aldrig det, Bricken!

Ur boken

Det har gått många år sedan storstrejken 1879. Då var Bricken 11 år, nu är hon 50 år, och inte har hon glömt. Året är 1918 och det stora världskriget har pågått i snart fyra år. Hemma i Svartvik tvingas de åter använda sirapsvatten till gröten, mjölken är för dyr. Men bolaget har framtidstro. De bygger högbanor i trädgården och en stor ny skola.

Bricken och hennes familj har fått flytta in i ett rum och kök rum med kakelugn och broderat band i spjällsnöret. Där bor hon, Elvira, Isak och minstingen Edvin. Men till 50-årskalaset i kapellet kommer de alla, barn och barnbarn. Bara Nikanor och Adolfsson kan hålla sams, tänker Bricken. Det visste hon inte när barnen var små, att också fullvuxna ungar som sedan länge försörjer sig själva kan vålla orostankar. Och inte bara inför kalas. Nikanors Marja väntar smått igen, deras sjunde barn. Hur ska hon orka?

Som ett träd i skogen är Vibeke Olssons sjätte roman om Bricken. De tidigare heter Sågverksungen, Bricken på Svartvik, Sågspån och Eld, Amerikauret och Glödens färger.

Vibeke Olsson debuterade som 17-åring med ungdomsromanen Ulrike och kriget. Sedan dess har hon skrivit ett 20-tal historiska romaner, bland annat en stor romansvit om slavinnan Sabina i Romarriket och den mycket uppmärksammade boken Molnfri bombnatt om nazi-Tyskland. För sina böcker om Bricken har Vibeke fått flera litterära utmärkelser: Wallinpriset, Birger Norman-priset, Samfundet De Nios Vinterpris och den kungliga medaljen Literis et Artibus.