Mikael Persbrandt har brottats i ett helt liv. Och nu har författaren Carl-Johan Vallgren gått en rejäl omgång med samma liv.
Måndag, en svit på Berns hotell i Stockholm, klockan är nio på morgonen. Carl-Johan Vallgren är redan på plats. Så också kontakten från bokförlaget, en agent och en makeup-artist. Fotografen riggar på en intilliggande teater, standby finns hotellpersonal som ska parkera bilen. Ja, det är på den nivån, med konfidentiella manus som har budats i förväg, förhållningsorder och allmänt hemlighetsmakeri. Mikael Persbrandt är lite sen, men både chevaleresk och tillgänglig när han kliver in.
– Var är journalisten? Jaså, det är du? Förlåt, jag förstod inte det. Var ska vi sitta?
Jag är den första som intervjuar dem inför släppet av Så som jag minns det, skådespelaren Mikael Persbrandts memoarer nedtecknade av författaren Carl-Johan Vallgren. De båda herrarna, som det senaste året har träffats flera dagar i veckan på hemmaplan samt rest till Tel Aviv och Mallorca för att skriva, stämmer av i rummet intill
– är det något vi inte borde säga?
Jag lovar dem att få ta tillbaka, ångra, jag är inte ute efter snaskigheterna.
– Såna har du ändå gott om i boken, skrattar Mikael Persbrandt.
Och så sätter vi oss i soffmöbeln i svitens salong, så förtroligt det nu kan bli med ett helt entourage strax intill. De är båda tillmötesgående och på gott, nästan uppsluppet, humör. Jag har i förväg läst de 430 sidor som rullar i tryckpressarna i samma stund som vi sitter där i soffan, och berörts av ett kaotiskt liv som gång på gång hängts ut i offentligheten. Jag har läst om en man vars hela tillvaro periodvis gått ut på mörka saker, gömma undan sanningen för sig själv och andra. Hans nu brutalt ärliga berättelse är stark läsning.
Ni skriver i boken att fröet till den såddes i ”nödvändigheten att minnas mitt liv”. Kändes det nödvändigt att ge ut den här alltigenom nakna berättelsen?
– Det kommer att ta lite tid med mina svar i dag, för det är första intervjun och jag har inga färdiga sägningar, säger Mikael. Förutom en. Och den tar jag först. Det handlar om att äga sin historia. Min historia är utkavlad i media sedan 20-25 år tillbaka. Jag tyckte att det fanns något intressant i att själv nedteckna den och, en gång för alla, äga den.
Var det självklart att Carl-Johan skulle hjälpa dig?
– Nej, men jag bad förlaget att få träffa någon som kunde ta hand om min väldigt explicita och råa berättelse utan att vare sig bli chockad, försköna eller tycka att den var för ball. Carl-Johan hade några fina ögonkast under första kaffet, och det höll i sig. Jag gillar honom väldigt mycket.
– Jag bodde utomlands i många år och hade inte särskilt stor koll på vem människan var när jag kom tillbaka till Sverige, han var en snubbe jag zappade förbi i Beck på tv, förklarar Carl-Johan. Jag är inte särskilt teaterintresserad och faktiskt ingen stor cineast heller, så jag hade aldrig sett Micke vare sig på scen eller film. Eftersom jag inte heller är intresserad av löpsedelskarusellen, var jag förhållandevis neutral, vilket var en fördel. Innan vi började skriva gjorde jag massor med research, läste på, såg alla filmer.
På så vis väckte ni minnen till liv?
– Tänk dig att vi börjar prata om din barndom och jag och Carl-Johan har några stolpar, som är fakta. Då väcks något inom dig.
– Micke har väldigt bra minne när man väl kan leverera kronologin, men i omgångar var det som om vi hade tappat en vas i golvet, stod och plockade upp olika skärvor och undrade hur de hörde ihop. Det har funnits kaotiska perioder i hans liv. De senaste tolv åren är ganska lätta att kartlägga för då kan man fråga Sanna (Lundell, Mikaels sambo, reds anm). Däremot fanns det perioder som man av naturliga skäl inte kunde fråga Maria Bonnevie (Mikaels f d sambo, reds anm) om. Men som tur är dök en tysk fan page upp, som hade järnkoll på hans professionella liv.
Hur mycket har ni samarbetat kring texten?
– Micke är en utmärkt läsare, med en grym känsla för text, troligen beroende på att han så länge har umgåtts med de bästa texterna i teaterhistorien. Han har varit med mycket i textarbetet.
Har det funnits tvivel?
– Jag känner motstånd till vilket projekt jag än ska gå in i, men det lossnade för mig när jag gjorde min riktiga bipolärutredning, säger Mikael. Lusten att berätta kom när jag var klar med det man skulle kunna kalla kaoset, eller brist på kontroll. Nu kan jag gå vidare, och då kan jag också se tillbaka. Det kändes som ett uppdrag, till och med en slags skyldighet.
Mot vem?
– Jag vet inte, det är ännu oklart… Kanske mot dig själv?
– Ja, mot mig själv och kanske mot folk som fortfarande irrar runt i tillvaron. Jag hoppas att den här boken kan vara god läsning för alla, men i synnerhet för folk med en liknande problematik. Den förhoppningen gjorde det möjligt för mig att tänka den genanta tanken fullt ut att jag ska ge ut mina memoarer. Det är rätt pinigt på något vis, vad fan ska jag berätta?
– Jag var grymt imponerad av Mikaels ärlighet från början. Allt skulle ut i ljuset. Sedan är jag lite skadad som romanförfattare, så jag kunde inte låta bli att skriva det här som en utvecklingsroman, med den stora skillnaden att jag fick handlingen, huvudpersonen samt bifigurerna levererade. Dessutom fick jag en litterär ton via Mickes väldigt tydliga röst, som är en slags korsning av kåkfarare och akademiker. Hans celler är byggda på Shakespeare, Ibsen och Strindberg, så språket är på många sätt litterärt, men det är också mycket slang. Vid sidan om trassliga relationer och missbruk är boken en ingående djupdykning i en skådespelares arbete.
Hur har ni tänkt kring avvägningen?
– Det där blir jag asglad att höra, säger Mikael. Du är den första utanför förlaget som vi pratar om boken med, så det är roligt att du hittat något som inte bara är vildsint snaskeri. Det vore tjänstefel av Carl-Johan och minnesfel av mig att inte ta med dysset som jag kallar det, men jag har varit orolig att det ska ta överhanden. Mitt liv innehåller ju så mycket mer. Jag hade inte kunnat göra 75 filmer och alla pjäser om det hade varit en konstant i mitt liv.
Titeln Så som jag minns det är ödmjuk, är det en blinkning till Bergman och hans film Såsom i en spegel?
– Det är möjligt, jag har hela teaterhistorien i mig. Men framför allt var det viktigt att påpeka att det här är mina minnen. Mamma och en del vänner kommer säkert opponera sig. Men det här är så som jag minns det, det är ingen absolut sanning.
Ni är snudd på jämngamla. Har ni kunnat spegla er i varandra?
– Det viktiga var att känna att det fanns en mottagare som kunde ta hand om det jag berättade utan att ställa sig frågande. Jag har känt mig trygg med att Carl-Johan har fötter i rocken, musiken och konstnärskapet. Men mest för att han är en person med integritet och empati.
– Som jag ser det är boken inte bara en historia om Micke Persbrandt utan också om en epok, från miljonprogrammen i Jakobsberg till nu. Jag växte också upp mina första år i ett miljonprogram, fast i Falkenberg, och kan känna igen mig mycket i stämningen från 60- och 70-talet. Även om våra liv har gestaltats väldigt olika har vi någon slags gemensam resonansbotten som gjorde att det här gick förhållandevis lätt.
Har ni haft konflikter?
– Jag har haft konflikter, men de har varit med mig själv, säger Mikael. Ibland har jag berättat något väldigt rakt och efteråt drabbats av tanken att jag aldrig borde ha gjort det.
– Den känslan har jag märkt humörmässigt hos Micke, men det kan jag fatta, för det här är ju extremt smärtsamma saker. Annars har vi haft jävligt roligt och garvat mycket. Micke har mycket humor och självironi, och det kommer fram väldigt tydligt i texten, säger Carl-Johan.
Mikael, boken är tillägnad dina och Sanna Lundells barn, Olga, Igor och Lo?
–De kanske skulle önska att den var outgiven. Men nu ger jag ut den och det känns bra på det stora hela. Jag har ibland undrat om jag skulle hålla käften, men då tänker jag på Eric Clapton, som kunde hållit käften om sitt liv med missbruk och sonens fasansfulla död, men ändå valde att skriva ned sina memoarer (Eric Clapton: The Autobiography, reds anm). Jag tyckte att han blev större som människa efter det. Det har jag haft som en liten tröst när jag känt att det här borde jag skita i.
TEXT: ANNA HEDELIUS
FOTO: PETER KNUTSON
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar