Fredrik Westin, Till toner från pianoön

till toner från pianoön

Omslaget är klart, boken är skickad på tryck. Dikterna i huvudet är slut för den här gången. Det är märkligt, när skrivandet är igång så flödar orden inne i huvudet, när sista bokstaven är skriven så blir det tyst igen....till nästa gång som det måste ut. 

Omslagsbilden den här gången kommer från samma filmrulle som "själamarker", den är tagen från ytterligare en utsikt från mitt barndomshem, den här gången ut mot Indalsälven, ut mot där pianoön en gång låg. "till toner från pianoön".

Boken släpps på Julfestivalen 30 nov 2019.
 

Monica Gullman har läst boken

Jag är ingen lyrikläsare, men Fredriks dikter fastnar direkt. Ord och meningar som blir till ett sammanhang. Jag läser sakta, stannar upp, kommer på mig själv med att nicka och le när texten griper tag i mig. Dikten, som har samma titel som boken, är vacker och berörande.

I rätt vind kan tonerna höras,
så sades det till mig som barn
då,
när älven var mitt hav
innan oron slagit rot
en sägen om blindskär
ur flottningens bortglömda grynnor

Några av dikterna är vackra kärleksdikter. I dikten Movere, går han i den sena timmen för att titta till sina barn som sover, som en kvällsritual, för att viskande tala om att han älskar dem. Det är så mycket kärlek i den dikten.

Den sista dikten i boken är ett brev till en far.

Jag läser mellan raderna, får en klump av gråt i halsen. Att få duga, och bli älskad för den man är, och att älska tillbaka. Men när orden aldrig uttalas, hur ska man veta? Eller ska, att bli älskad förtjänas? Så sorgligt men ändå så fint skrivet av Fredrik Westin.

Är så tacksam över att jag fick din bok i min hand. Må du aldrig sluta skriva dina dikter.

Har inget att jämföra med då jag inte läser lyrik, men boken har berört mig, språket är vackert och jag har läst den gång på gång på gång.

Den får 5/5 i betyg av mig
Monica Gullman


själamarker

Omslagets fram- och baksida är ett foto som ska visa på dubbla regnbågar över åkern utanför köksfönstret i mitt föräldrahem. En lagom kitschig bild som är tagen av mig med en instamatic-kamera någon gång början av 1980-talet, från en annan tid i ett yngre och mindre liv med visioner om att bli proffs i fotboll och ivrig väntan på nästa nummer av Buster. De tiderna är sedan länge förbi men bilden fångar ändå minnet och känslan av det som blivit titeln på diktsamlingen ”själamarker”. När jag tittar noga så ser jag blasten i potatislandet och till vänster i skogen så finns ett hemligt ställe dit blåsipporna kommer först av alla och till höger strax utanför bild så ligger "gröna gången" där liljekonvaljerna färgade marken grön och vit, ställen som min farmor visade mig som barn, alla dessa små ställen är som tidskapslar i mitt minne och bildar mina själamarker. Dikterna i boken har inget givet samband eller så finns det där ändå?

Fredrik Westin

Monica Gullman har läst Själamarker
Jag är ingen lyrikläsare men nu har jag läst Fredrik Westins nya lyriksamling, Själamarker.

Jag är helt tagen, så vackert, så lätt flyter raderna…………. Jag har läst den två gånger och kommer att läsa den många gånger till.

Ett par utdrag:
Perrong:
Jag är en perrong där många har väntat
Som många har lämnat, som vissa har vinkat av,
Som några har längtat till,
Som blev en slutstation för den rätta resenären.

Precis innan december.:
När det svärtas som mest, då anas något, där mitt i mörkret kommer löften om ljuset.
Likt en fördrivning av det onda, i det kalla, en tyst överenskommelse om tillfällig vapenvila.

En klump i halsen och några torkade tårar på min kind, så berörd är jag. 108 sidor att läsa gång på gång.

Den får 5/5 i betyg av mig

Monica Gullman
Vängåvans kulturtant