Men eftersom det stod på en stubbe som varit sågad mot alla regler och i strid med alla anvisningar från skogsbolagen hade det blivit rakt upptill, snett nedtill. Med sin överdel hade det siktat mot stjärnorna, med sin bas hade det varit bundet vid jorden och slav under tyngdkraften.
Och med ens stod det klart för honom att den döda materien inte är död.
Det var i den stunden han blev konstnär.
Glaset hade levat sitt liv, det hade insett sin snedhet och sin lutande belägenhet och beslutat sig för det stolta upprättståendet. Utan att riktigt förstå konsekvenserna. Om glaset haft ett namn hade det hetat Klingsor.
Han hade själv formulerat sitt mål: att med måleriets kirurgi öppna föremålen och visa deras inre liv.
Det är ju vad all konst i grunden syftar till. Och aldrig förmår.
Klingsor utvecklades aldrig som konstnär. Han blev inte bättre, han blev inte sämre. Samtidigt var detta hans storhet, genom att aldrig svika sig själv förblev han medelmåttig och grandios, hur djupt man än borrar i den svenska konstens historia finner man alltid nere i de väldigaste djupen Klingsor.
Det anstår oss inte att göra Klingsor mindre än han var.
Klingsor är en roman om skapandets villkor. Med det gripande porträttet av konstnären Klingsor visar Torgny Lindgren återigen att han tillhör våra allra största berättare.
Torgny Lindgren föddes 1938 i Raggsjö i Västerbotten. Under 70-talet flyttade han till Vimmerby i Småland, där han arbetade som lärare. Idag bor han i Tjärstads prästgård utanför Rimforsa i Östergötland.
Han debuterade som poet 1965 med Plåtsax, hjärtats instrument, men fick sitt stora genombrott med romanen Ormens väg på hälleberget (1982), som filmades av Bo Widerberg, 1986.
Torgny Lindgren hör sedan årtionden till de främsta i vår litteratur och har mottagit en rad litterära utmärkelser för sitt författarskap. Han har skrivit såväl lyrik som romaner, noveller och radiodramatik, och hans skildringar från uppväxtens Västerbotten är moderna klassiker; Ormens väg på hälleberget och senare romantriptyken Hummelhonung, Pölsan och Dorés Bibel. År 2007 utkom Norrlands Akvavit och hösten 2010 Minnen.
År 1990 utnämndes Torgny Lindgren till filosofie hedersdoktor vid Linköpings universitet och 1991 invaldes han till stol nr 9 i Svenska Akademien. Hans böcker har översatts till över trettio språk och han är en av Sveriges internationellt mest framgångsrika författare.
Utmärkelser:
Litteraturfrämjandets stora romanpris (Ormens väg på hälleberget), 1983
Aniarapriset (Merabs skönhet), 1984
Esseltes litterära pris (Bat Seba), 1984
Övralidspriset 1989
Augustpriset (Hummelhonung), 1995
Gerard Bonniers pris, 1999
Selma Lagerlöfs litteraturpris, 2000
Sveriges Radios Romanpris (Pölsan), 2003
Samfundet De Nios stora pris 2004
Sveriges radios novellpris för Huset, 2004
Piratenpriset, 2009
Recensioner
"Torgny Lindgren om konst, arbete och konsten att arbeta", läs Andreas Ekströms möte med författaren här.
Svenarne Jansson har läst Klingsor
Under en tid har jag läst / lyssnat på Torgny Lindgrens Klingsor. Och under ungefär samma tid har författaren framträtt i olika tv-program och tålmodigt besvarat i stort sett samma frågor. Vänligt har han berättat om konstnären Klingsor och hans gärning och liv. Alltid med en glimt i ögat som får oss att förstå att saker och ting inte är det de synes vara. Men inte minst om det famösa Glaset som återfanns på en snedsågad stubbe i en skog, där det stått i decennier och saktat erhållit sin förmåga att stå rakt. Småningom återfunnet och hemtaget, och placerat på rakt underlag lutar det emellertid betänkligt eftersom det under åren anpassat sig efter den snedsågade stubben. Och taget ur sitt sammanhang är glaset ohjälpligt snett. En märklighet som nog bara kan inträffa i Västerbotten …
Nåväl – konstnären Klingsor lär sig konstens grundprinciper och utvecklingsmöjligheter per korrespondens via kurserna Teckning 1-2, och sedermera Målning 1-2. Detta är en process som tar runt fyra år. Hans tålmodiga lärarinna är Fanny, som rättar och kommenterar hans insända uppgifter i kursbreven. Henne etablerar han en god kontakt med och kommer i förlängningen att gifta sig med.
Han reser till Paris och rör sig där obemärkt och i utkanten runt de kända konstskolorna och målar ständigt samma motiv – tingen. Kannan, grötfatet, bunken - alla de döda ting som i hans avbildningar får ett skimrande liv eftersom konstnärens grundfilosofi är att de döda tingen inte är döda. I deras inre fångas rörelser och liv med hjälp av färgerna och deras egenskaper. Hans självuppfattning är i stort sett utan gräns, men har ändå rötterna i den västerbottniska kulturen och traditionen. Inte minst gäller det kosten. Maten – som resurs, nödvändighet och njutning.
En utställning kommer till stånd – den skildras närmast filmiskt, och jag har ingen anledning att prata sönder den för de som vill bekanta sig med boken och historien.
Det gäller även berättelsens upplösning och slut.
Boken har lästs in av författaren – den kan nog närmast benämnas som teater i det lilla formatet. Det har varit ett stort nöje att lyssna …
I mitt köksskåp tittar jag misstänksamt över raden av mina glas. Det som står där, längst bak och sällan blir framtaget. Lutar det inte en aning …
/Svenarne Jansson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar