Björn Ranelid, Bill Nilssons sista vita skjorta

En fruktansvärd tragedi har inträffat i en by på Österlen. Hur kunde den ske? Hur kan livet gå vidare?

Björn Ranelid målar upp ett samhälle där det vackra och det fruktansvärda lever sida vid sida. I tillbakablickar lär vi känna några av byborna och förstår så småningom vad som har hänt.

Det finns händelser som tycks gjorda enbart av mörker. Men havet, jorden och arbetet ger människorna kraften att resa sig. Och kärleken, som kan ta oväntade vägar.

Björn Ranelid föddes 1949 i Malmö och bor numera i Stockholm. Han började sitt yrkesliv som lärare i svenska och filosofi samtidigt som han spelade fotboll i Malmö FF. 1983 debuterade han med romanen Den överlevande trädgårdsmästaren och har sedan dess skrivit mer än trettio böcker. Han har fått många litterära priser, bland andra Augustpriset för romanen Synden (1994). År 2014 fick han Stina Aronsons pris av Samfundet De Nio.

Björn Ranelid är en oerhört flitig person, som syns och hörs på många arenor. Utöver sitt författarskap är han en ofta anlitad föredragshållare och krönikör. På senare år har han också ombetts att vara med i ett flertal tv-produktioner, som Stjärnorna på slottet, På spåret, Let's dance, Melodifestivalen. Dessutom talar han kanske mer än någon annan inför publik. Han har gjort tusentals framträdanden, både inför fullsatta jättearenor och små grupper av skolelever.

År 2009 instiftades Björn Ranelidpriset, ett pris för gymnasieungdomar som är duktiga på att formulera tankar i aforismer och metaforer. Det var i samband med att ett urval av Ranelids egna metaforer gavs ut i en praktutgåva på fyra språk på ett annat förlag. (Jag skänker dig mina vackraste ord). Ytterligare ett annat förlag utgav samma höst ut en bok om honom, Fenomenet Björn Ranelid. Apropå den skrev Bo-Ingvar Kollberg i UNT att Björn Ranelid är en av vår svenska litteraturs främsta diktare. Samtidigt gjorde han en fin sammanfattning av Ranelids författarskap: ”Han uppehåller sig gärna vid godhetens problem. Han lyfter fram ondskan i människolivet. De utsatta och de som ur usla brunnar ösa, för att tala med psalmisten, har i honom en varm förespråkare. Och i bok efter bok ställer han sig på barnens sida och tar deras parti i en kallhamrad och i alltför hög grad brutal tillvaro.”
Detta stämmer i hög grad också in på många av Björn Ranelids romaner.

Sagt om boken

Monica Gullman har läst boken och skriver så här,

Som vanligt tar det några kapitel att komma in i det Ranelidska språket, men sedan är jag fast. Prästfrun Karin Blom har tagit livet av sina fyra barn, sedan har hon hängt sig i en takbjälke i köket. Byborna sitter i kyrkan på begravningen, fem kistor, de försöker förstå vad som hänt? Prästen Gustav Blom är orsak till det fruktansvärda. Som en ond spindel i svart kappa med vit krage har han spunnit sitt nät kring familjen och byborna. Han är förbjuden att gå på begravningen av sin familj, en annan präst förrättar begravningsceremonin. Bill och Anna håller varandras händer och gråter. Likaså Johan och Sara. Benjamin kokar av ilska, det är prästen som ställt till det så att hans älskade Emma har hamnat på psyksjukhus. Hon är bara 15 år. Hans övergrepp var orsaken. Så börjar boken, en fruktansvärd tragedi.

Dessa karaktärer får man som läsare följa genom olika kapitel, i sorg och glädje. Anna, folkskolläraren i den lilla byn i sydöstra Skåne. Älskad av alla barn för sitt oändliga tålamod och milda sätt. Äppelodlaren Bill Nilsson, hans omsorg om sin äppelodling har gjort honom vida känd, inte bara i Sverige utan också utanför landets gränser. Författarens beskrivningar av äppelodlingen, alla sorter av äpplen som skördas med varsamma händer får mig att känna både lukt och smak i fantasin. Johan, fiskaren, stor och stark, en människa alla har stor respekt för. Han älskar att fara runt i byn på sin stora Harley-Davidson med sidovagn. Sara, den före detta nunnan, kom till byn, utbildade sig till distriktsköterska och startade även en liten handelsträdgård för blommor och allt som växer, är hennes passion. Benjamin Sander, kom till det särskilda boendet i byn där ungdomar som farit illa i livet får en nystart.

Denna berättelse handlar om dessa människor i den lilla byn nära havet i det vackra landskapet Österlen. Om ondskan som hade sitt bo i prästens sinne och hans iskalla ögon som gjorde att människor i byn kände sig olustiga i hans närvaro. Boken handlar om vanligt människor som lever sina liv på gott och ont. En hyllning till livet, naturen och kärleken. Skrivet med Björn Ranelids poetiska och vackra språk. Jag har varit som trollbunden från sida ett till den sista sidan 350. 

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jonas Thente, DN 14 aug,  "Jag tror att Björn Ranelids bästa tid är nu".

I begynnelsen var Ordet. Och Ordet blev till språk och Björn Ranelid lät det fläkta över de pappersfigurer han skissat, och si: de uppfylldes, reste sig och blev till berättelse.

I nya romanen ”Bill Nilssons sista vita skjorta” kommer allt till liv i en bygd som är välkänd för Ranelidläsaren. Ett samhälle som ligger någonstans mellan Kivik och Haväng, i Hanöbukten på Österlen. Det är stendösen och ålabodar, äppelodlingar, oljade grusvägar och låga lavendelhäckar tunga av fjärilar. Kronologin är något uppbruten men berättelsens centrum ligger någonstans i 1960-talets början. Man kan nog säga att allt detta för många är liktydigt med det som på ont och gott kallas ”den gamla goda tiden”.

Men det finns en orm i paradiset. Naturligtvis. Det är sedan gammalt hos Björn Ranelid att representanter för de fyra stånden – adel, präster, borgare och (stor)bönder – nästan alltid står för det onda i tillvaron. Den här gången är det en präst. Redan från början får vi veta att den älskade prästfrun i samhället har tagit sitt liv, efter att ha mördat familjens fyra barn.

Vi kommer att få reda på varför detta hände och vad som hände därefter. Men den fruktansvärda händelsen känns mest som en god förevändning för Ranelid att måla upp bilden av det dussintal goda krafter som bor och verkar i samhället mellan hav och himmel. Titelpersonen Bill Nilsson, till exempel. Bördig från Chicago, numera äppelodlare med ett närmast magiskt handlag.

De pomologiska liknelser som detta föranleder må ibland väga tungt som ett övermoget Gravensteiner, men Ranelid är för det mesta skicklig på att låta naturen och dess mysterier löpa samman med människans dito. Han kan sin naturlära – även om han slinter och kallar spindlar för insekter på något ställe.

En av Ranelids oftast återkommande scener handlar om det oförfalskades mirakel. Han är särdeles förtjust i att skildra forskare, vetenskapsmän och allehanda specialister som står handfallna inför något de inte kan förklara. Där blir han i det närmaste hånfull och njuter av de förment lärdas förvirring och hur de förbluffade tittar på varandra och skakar på sina spränglärda huvuden.

I denna roman är det främst den självlärde pomologen Bill Nilsson som övertrumfar vetenskapen. Men här finns förstås också en tablå där två läkare står mållösa när en patient som de har förklarat förlorad plötsligt vaknar upp ur koman.

En inte ringa del av Ranelids berättelser känns som om de komponerats just för att kunna nå fram till omstörtande ögonblick som dessa: den vanliga, gärna på olika sätt avfärdade och utstötta, människans apoteos. Även om han knappast kan sägas vara en klassanalytiker, så är han alltid misstänksam mot folk som samhället automatiskt förser med titlar, medaljer och privilegier.

I och för sig finns det namnlösa gubbar och kärringar i samhället som skvallrar, tisslar och tasslar – men de förblir en namnlös skara staffagefigurer av samma intresse som en förtretlig men oundviklig gråmulen dag. Ranelid har alltid föredragit att koncentrera sig på de anständiga människorna: de människor som i relativ tysthet och utan att sträva efter utmärkelser ser till att det vi kallar samhälle faktiskt fungerar. De som stretar på, hjälper till där det behövs, tröstar och tänker efter. Miraklerna som sker har inte så mycket med teologiska dogmer att göra. Det är naturens och människans mirakel som är i spel hos Ranelid.

Jag läser ”Bill Nilssons sista vita skjorta” – vem annars skulle kunna sätta en sådan titel än Björn Ranelid? – med ro i kroppen. Han vet vad han kan och vill efter otalet romaner och andra böcker. Han har med tiden skalat topparna av sina mer predikantiska stilblommor, men han skapar fortfarande en särskild och lite motsträvig atmosfär för sina läsare. Han kan skriva bländande om deltagarna vid en skördefest bland äppelträden att ”Tysta betraktade de lågorna som genast fick ett litet syskon i deras ögon” och lika ofta gå för långt eller upprepa sina formuleringar och bilder ett par gånger för många.

Ord som ”fingerblomma” och ”fostervatten” fanns före Ranelid. Men han hade lika gärna själv kunnat hitta på dem.

Kanske påverkas jag av det faktum att mitt hjärta har brustit i sommar, krossats av den pandemiskt påkallade saknaden av utsikten över horisonten från Haväng en klar dag. Men jag tror att Björn Ranelids bästa tid är nu. Hans naivt svartvita teckningar där det onda och det goda är överskådligt och kan hanteras utan vidare komplikationer kanske är det vi behöver för att kunna få en paus att andas i. Ett yrvaket perspektiv, med en doft av äppelmust och jasmin.